Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och det är inte bara till kungen
utan till varje ädling i andens värld
han riktar sin replik, då kungen
brusar upp vid att bli kallad för narr:
Alla dina andra titlar har du skänkt
bort, men den är du född med.
Som alltid hos Shakespeare är
varje person i dramat en utpräglad,
livs levande individ. Några
”typer” har han aldrig, även om hans
människor i sin rikedom eller
begränsning symbolisera
mänskligheten i vissa egenskaper, handlingar
och situationer. Så är det också
här med lidandets störste
representant, Lear, ”kungen i varje
tum”. Ty det är han trots sina
mänskliga fel och brister. Sådana
har han i rikt mått: häftighet, som
lätt slår över i raseri, godtrogenhet
och lättretlighet. Men även dem
uppbär han kungligt, och det
händer, att man ibland ser dem som ett
övermått av hans översvallande
kraft och manliga öppenhet. Men
denna värld, som så föga själv
håller måttet, har ännu mindre rum för
övermåttet, även när detta inte går
till måttlöshet; gudarna, sade de
gamle, tycka inte om det. Det har
alltid varit bra här i världen att ha
nå’n att skylla sina tycken på!
Även i Lears oresonliga
vredesutbrott mot Kent, då han djärvt tar
kungen i upptuktelse för hans
uppförande mot Cordelia, bryter
högheten fram i ett uttryck som detta:
Då du har frestat oss till löftesbrott —
Yad aldrig än vi vågat — ocn
förmäten
Sökt hindra oss från avsagd doms
fullbordan —.
Allt vad ädelt, som finnes i
kungens närhet, hänger också
lidelsefullt fast vid honom, låter inte locka
sig bort ifrån honom, inte ens
stöta sig bort genom hans
hårdhet och orättvisa. Cordelia ger sitt
liv för honom, hans män gå i döden
för honom, den stolte Kent, som han
jagat bort, kommer förklädd tillbaka
och antager en tjänares skepelse, ty:
”Ni har något i er hållning, som
jag gärna vill. kalla herre”. När
han beslutar dra sig från
regeringsbestyren ger han också kungligt
bort allt till sina barn, lika
fördelat utan väld och godtycke, och det
faller honom inte ett ögonblick in,
att han behöver någon säkerhet för
vad han förbehållit sig, sedan han
givit bort makten: sin kungliga
värdighet, hundra riddare i sitt följe
och furstligt underhåll för sig och
dem vid sina båda döttrars hov, en
månad i sänder hos dem var.
Praktkär är han och obändig i sin
oavhängighetskänsla. Hans män
äro okränkbara som han själv, han
tål inte förtalets smygande omkring
deras friska och hurtiga liv, spottar
åt läseriets gudsnådliga miner, då
dess samvetssjuka hyckel
nödvändigt vill lägga liderlighet och
utsvävningar under livsglädjen och
livsmodet hos honom och hans män.
Själv ädel blir han galen av sina
barns otacksamhet och låghet.
Dottern har av honom fått halva riket
och missunnar honom hans följe på
hundra riddare! Vid den första
hårda stöten höll han sig dock uppe,
låt vara i harm och raseri, så det såg
ut som om hans lidelsefulla natur
skulle springa sönder. Det är en
förtvivlan i förbannelser, inför vilka
profeternas i gamla testamentet
nästan bli bleka.
Men värre blir det, då den andra
dottern bemöter honom på samma
sätt som den äldsta. Till en början
vägrar han att tro på en sådan
låghet — och hos sina barn till på
köpet ! Hans oförmåga att fatta, vad
det är fråga om, är djupt rörande i
sin hjälplöshet. Han hinner knappt
brusa upp i vrede över att
svärsonen inte tar emot honom, innan han
tvekar, söker en ursäkt, som kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
