Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfredsställande förklara det
otro-liga.
G1 o s t. Min dyre konung,
Ni känner hertigens eldfängda lynne,
« Hur obeveklig och hur fast han är
I föresatser.
Lear. Hämnd, pest, död, fördärv!
Vad? Eldfängd? Vad för lynne? —
Gloster, Gloster,
Jag vill med Cornwall och hans hustru
tala!
G1 o s t. Gott, nådig herre, jag har sagt
dem det.
Lear. Har sagt dem det! Månn du
förstår mig, karl?
G1 o s t. Ja, nådig herre. .
Lear. Konungen vill tala
Med hertigen; en gammal far vill tala
Med dottren sin, befaller henne lyda.
Har du ock sagt dem det? — Mitt liv
och blod! —*
Ha, eldfängd, eldfängd! — Säg den heta
herrn —
Dock ännu ej — han är kanhända sjuk;
Sjuk man försummar plikter, som den
friske
Är skyldig till. Vi äro icke vi,
Då vår natur förtryckt, befaller själen
Att dela kroppens kval; jag vill fördraga,
Jag var för häftig av mig, då jag tog
En illamåendes och sjuklings ord
För friska karlens. —
Och sedan kommer detta
hjälplösa trevande och stammande igen
gång på gång, till dess slutligen
varje möjlighet till bortförtolkning är
stängd. Då få vi det hemska,
hjärtslitande utbrottet som svar på
dotterns anmärkning, att han ej har
behov av sitt följe.
O, nämn behovet ej! I högsta nöden
Har ju den sämste stavkarl överflöd.
Giv ej naturen mer än den behöver,
Så leva vi för samma pris som djuren.
Du är en adlig fru: om endast det
Att gå i varma kläder vore prakt,
Så tarvade naturen ej den praktskrud,
Som knappt dig håller varm. — Ett
sant behov —
O himmel, gör mig tålig, det behövs! —
Se här en fattig gråhårsman, I gudar,
Av år och sorger nedtyngd, dubbelt osäll!
Är det av er, som dessa döttrar viglas
Emot sin fader, o, så driven ej
Det gyckel med mig, att jag tål och tiger!
Uppelden mig till ädel harm! O låten
Ej kvinnovapen, vattendroppar, fläcka
Min mannakind! — Nej, I fördömda
häxor!
Jag skall utkräva sådan hämnd av er,
Att världen skall — ja, jag skall göra
sådant —
Vad, vet jag själv ej än, men hela jorden
Därvid skall rysa. Jag skall gråta, tron I?
Nej, gråta skall jag ej.
Nog har jag skäl till gråt; men detta
hjärta
skall f-örr i hundratusen flisor springa,
Än jag skall gråta. — Narr, jag blir visst
galen!
I förtvivlan sätter den gamle sig
till häst och rider bort i natten och i
ett oväder, sådant, att:
Min oväns hund, —
Om ock han bitit mig — dock skulle legat
Den natten vid min spis.
Men döttrarna låta fadern gå, och
de ställa sig i vägen, då den trogne
Gloster vill hindra honom.
Under denna förfärliga natts
fasor och kval brister kung Lear
sönder. I de rasande utbrotten blir
smärtan allt olidligare, tankarna
kunna knappt släppa det
himmelsskriande brottet för en minut:
Otacksamhet av barn! Det är detsammar
som öm min mun min hand avbita skulle,,
för det hon räckt den mat.
Sinnets höghet och ädelhet tar sigr
gripande uttryck även under de
våldsammaste kvalen, t. ex. då det
nedströmmande regnet och den
genomträngande blåsten ovillkorligen
tvingar kungens tankar på
fattigdomens elände i världen:
I nakna uslingar, evar i skälven
För denna rasande och vilda storm.
Hur kunnen I barhuvade och svultna
Och svepta i ett skört med glugg vidi
glugg
Er värna mot en sådan väderlek?
O, jag har allt för litet tänkt p& detta T
Låt bota dig, o högfärd! Pröva på
Och känn, du själv, vad uslingarna känna,.
På det att du må dela med dig något
Och rädda tron på en rättfärdig himmell
Eller — sedan redan vansinnet
lagt sin hand över honom, detta
smärtfyllda utbrott, som fått ett så
gripande skönt uttryck:
Låt dem sedan dissekera Regan och
se-åt, hur det är fatt med hennes hjärta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
