Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måntro det går naturligt till, att man
blir så där stenhjärtad.
Det är just ”Kung Lear”, som
kommit den lärda sakkunskapen att
bryta ut i så hänförd beundran
inför Shakespeares snille och
själskun-skap i hans skildring av vansinnet
och dess psykologi. Först själva
anläggningen. Yi se hur den fixa
idén sakta och säkert äter sig fram
överallt, till dess allt annat i själen
är förtärt av den. När kungen och
hans sällskap under stormnatten
träffa på Edgar, vansinnig, iklädd
endast -ett lakan — och det är,
innan vi lagt märke till något som
helst spår till rubbning i kungens
själsförmögenheter — utbrister han
vid första anblicken av Edgar,
spontant, ovillkorligen:
Har allt du skänkt åt dina båda döttrar?
Och kommit så på obestånd?
Som exempel på den mästerliga
teckningen av vansinnets typiska
”tankeflykt”, då den i
omedvetenhet slumrande kritiken ej längre
hämmar och tyglar de
framstormande idéerna, tar jag bara fram ett av
de många skakande sköna och visa
ställena i vanvettsutbrotten, ett av
världslitteraturens skönaste. Den
blinde Gloster, som fått sina ögon
utrivna, står framför kungen,
nedbruten av sorg. Kungen erbjuder
honom sina ögon att gråta med,
kommer in på tanken, att vi födas
gråtande, får en religiös
tankeassociation, vill predika och tar efter
puritanernas sed av hatten, faller på
en krigslist, när han står och vrider
denna filthatt mellan fingrarna, och
är så inne på sin allt behärskande
idé — döttrarnas brott.
Lear. Om du mitt öde
Begråta vill, så nyttja mina ögon.
Jag känner dig rätt väl; du heter Gloster.
Giv dig tillfreds, vi föddes gråtande.
Du vet, att vi med första andetaget
Skreko och kvidde. — Hör, jag vill
predika!
Gloster. O, vilken dag av jämmer!
Lear. Då vi föddes,
Begräto vi vår lott att hava kommit
Till denna stora skådeplats för narrar. —
Vad tycks om denna hatt? Det vore ju
Ett dråpligt krigsputs att en tropp med
hästar
Besko med filt! Det har jag lust att
fresta.
Och när jag stulit mig på mina mågar,
Så hugg ihjäl, ihjäl, ihjäl, ihjäl!
Slutligen ha vi botandet av och
uppvaknandet ur vansinnet, som
Cordelias läkare förbereder genom
att försänka konungen i den djupa
sömnen. Det är Cordelia, som först
talar till kungen, när han vaknar.
Så få vi hans förvirring, tvivlet på
att han verkligen är vaken, minnet
av de förbleknade och i varandra
hoprörda händelserna, vilka nu stå
på långt avstånd som i en dunkel
dröm — men vi låta Shakespeare
själv tala:
O o r d. Hur står det till, min konungslige
herre ?
Hur mår ers majestät?
Lear. Det är ej rätt att ta mig upp
ur graven. —
Du är en salig själ, men jag är häftad
Uppå ett eldshjul, som min gråt nu skållar
Likt nedsmält bly.
C o r d. Ack, känner ni mig, herre ?
Lear. Jag vet, att du en ande är; när
dog du?
C ord. Ack, långt från sans ännu!
Läkaren. Han har ej vaknat
Fullkomligt än. Låt honom vila litet!
Lear. Var var jag väl? — Var är jag?
— Ljusa dagen? —
Djupt är jag kränkt — jag skulle dö av
•ömkan,
Om jag såg andra så. — Hur är det med
mig? —
Jag svär ej på att detta är min hand —
Låt se! Jo, nålen sticks. Ack, om jag
visste,
Hur det med mig är fatt.
C o r d. O, se på mig
Och sträck utöver mig er fadershand
Välsignande! — Nej, nej, kom ej med
knäfall!
Lear. Jag ber, driv icke gäck med
mig! Jag är
En mycket gammal, svag och barnslig
man,
Åtti år gammal visst och därutöver
Precist på timman!
Tiden n:r 4, 1916.
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
