Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och, rent ut sagt, jag fruktar, att jag ej
Är riktigt klok. Mig tycks jag borde
känna
Så er som denna man; dock tvivlar jag,
Ty detta ställe känner jag ej till
Och kan ej alls erinra mig de kläder,
Som nu jag bär, ej heller, var jag sov
Förleden natt. Ack, skratta ej åt mig!
Så sant jag lever,
Tror jag, att denna ädla damen är
Mitt barn Cordelia!
Cord. Ja, ja, det är jag!
Lear. Ä’ dina tårar våta? Åh ja, åh ja!
Gråt ej, jag ber! Har du förgift åt mig,
Så vill jag dricka det, ty dina systrar
Ha, efter vad jag minnas vill, mig kränkt.
I> u hade något skäl, d e hade intet.
Cord. O, intet, intet skäl!
Cordelia är således det närmaste
medlet för faderns tillfrisknande.
Hennes kvinnlighet ar nära släkt
med de övriga dramernas unga goda
kvinnor från denna Shakespeares
period. Det är den ljuva
kvinnligheten, för att begagna skaldens
eget ofta återkommande attribut till
Ofelia, den som tål allt, lider allt
och övervinner allt — när den inte
som just Ofelia brister sönder i
lidandets övermått. Men vi ha här
lika litet som annorstädes hos
Shakespeare någon upprepning från det
ena diktverket till det andra.
Cor-delias själsstyrka är av en högre art
än hennes andliga fränders i de
övriga skådespelen, och den gör henne
ännu mera intagande än de äro:
”En drottning över sorgen, som
rebelliskt försökte bliva konung över
henne”. Intagande är hon i sitt
ömhetsutbrott inför den sovande
fadern, när hon ser på hans tunna vita
lockar och tänker på systrarnas
grymhet:
Ja, om du ock ej varit deras far —
De borde dock ha känt medlidande
Med dina silverhår. Yar det en hjässa
Att driva ut mot vreda stormarna?
Att hålla stånd mot tordöns skarpa viggar,
När blixtar fräste kors och tvärs i
rymden?
Att stå på fältvakt — grymt tillspillo- •
given —
Med denna tunna hjälm?
Rörande är också hennes
efter-mäle i Lears enkla ord:
— — — Hennes röst var alltid låg,
ljuvlig och mild ...
Vad ondskans makter även i sin
storhet förefalla ynkliga mot dessa
representanter för ädelhet,
värdighet och godhet. Men de segra ändå
i denna den bästa av världar, segra
ofta just då man håller på att gläda
sig över att ’ ’rättfärdighet ändå
varar längst”. De båda döttrarna
finna genast, att kungens
bortgivande av sitt rike beror på svaghet
— frivilligt avstående från makten,
då man är vid sina sinnens fulla
bruk, tro de inte på. Goneril, den
äldsta, föraktar också sin
högsinnade gemåls rättskänsla:
— — — Det är
hans andes feghet, som förbjuder honom
att våga något. — — —
och
Jag byter vapen med min man och sätter
en slända i hans hand...
Den man hon säger detta till,
Edmund, Glosters oäkta son, är
däremot efter hennes sinne. Han är
redan hennes älskare, och snart
tävlar hennes syster, nyss bliven änka,
om honom. Han kan med oändlig
ringaktning i tonen säga sitt:
”Lätttrogen är min far; min bror
är ädel”, och fortsätta:
Med vett, om ej med börd, jag vinne land,
och rätt är allt, som går mig väl i hand.
Här är inte något sentimentalt
prat om ett ’ ’motsatsförhållande
mellan makt och rätt”. Det är
tonfall, som kan komma hjärtat att
hoppa av fröjd i bröstet på — en
1914 års man! Eller detta:
–––-Uti mitt läge
man värje sig och medlen icke väge ...
Tacka för att systrarna och deras
bundsförvanter känna, då han
förråder öch utlämnar sin far:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
