Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yi ha behov av så pålitligt folk
och lägga därför strax beslag på er.
Men vi ha andra, lika modernt
klingande tonfall. Vad säges om
följande visa ord långt före deri
högst moraliska
preventivkrigsför-kunnelsens dagar? (joneril säger
med tanke på sin fars hnndra
riddare :
Jag undanrödjer hellre fruktat ont
än undanrödjes själv–––––-
Samma storsinta kvinna fäller vid
ett annat tillfälle orden:
Du känner ej,
att endast dårar ömkan ha med bovar,
som straffas, innan de ha brottet övat.
"Bovar, som inte ha hunnit göra
bovstrecket" — bättre kunde inte
formuleringen göras den dag i dag.
Men för 300 år sedan
uppskattades tydligen inte denna moral som
sig borde, ty hertigen bryter ut:
Du satan, spegla dig! Ej avgrundsfulhet
ser så förfärlig ut på djävulen
som på en kvinna.
Det. fanns tydligen överspända
människor den tiden också. Men en
riktigt välgörande motsättning
ifråga om manligt tonfall ha vi hos
Gonerils själsfrände, Edmund:
–––-Märk det: som tiden är,
Är människan; att vara blöt tiU sinnes
Hövs icke svärdet.
Visserligen låter Shakespeare
narren i "Kung Lear" med
oefterhärmlig humor sluta ett anförande med
orden: "Denna profetia skall Mer»
lin göra, ty jag lever före hans tid".
Men han skulle ändå inte kunna
undgå att känna sig en smula
förvånad, 0111 han kunde stiga upp ur
sin grav och höra det ultramoderna
tonfallet i dessa ord nådens år 1916.
Har ondskan då inte gjort några
framsteg på dessa 300 åren? För
all del! I dessa ord har Shakespeare
velat karaktärisera en av sin tids
stora skurkar, i år kan vilken heder •
lig karl som helst ta orden i mun i
samma betydelse, åtminstone då det
gäller "nationella värden", som stå
på spel.
Det är den stora skillnaden, att
renässansens skurkar förstodo och
erkände inför sig själva att de voro
skurkar. På Shakespeares tid var
man visserligen inte alldeles obekant
med satsen, att när man ville det
goda, man därför skulle göra det
onda. Maccliiavelli gick ju före
honom i tiden, och jesuiterna kommo
inte långt efter. Men Edmund
gyck-lar i alla fall obarmhärtigt med
tanken på att inför sig själv bemantla
skurkaktigheten med ord om
nödvändigheten eller om en himmelsk
vilja, som kom ondskan åstad:
Så rasande narraktigt går det till här i
världen, att när vi blivit sjuka av
lyckan — ofta därför att vi hava njutit den
för glupskt — vi skjuta skulden för våra
olyckor på sol, måne och stjärnor;
likasom om vi vore skurkar av nödvändighet,
narrar genom himmelsk tillskyndelse,
skälmar, tjuvar och förrädare till följd av
sfärernas övermakt; drinkare, lögnare och
äktenskapsbrytare av tvungen
eftergivenhet för planeternas inflytande, med ett
ord: elaka på allt vis till
följe av ett himmelskt
bedrivande.
Men Cordelias godhet besegrade
ju ondskan och återgav fadern hans
förstånd! Hennes krigshär stod
också rustad att upptaga kampen
med systrarnas här för att
"rättvisan ändå skulle segra till sist" och
straffa det onda. Men när har det
goda segrat i denna värld?
Cor-delia och Lear falla i dödsfiendernas
händer, sedan deras här blivit
slagen. Men Lear och Cordelia segra
ändå, segra i sitt nederlag! Deras
fiender kunna inte längre tillfoga
dem något ont, ty de ha i lidandet
vuxit dem högt över huvudet. Hör
detta samtal inför Edmund och de
båda äldsta döttrarna:
Cord.––––––––––––––––-
Din ofärd, gode fader, mest mig kränker;
Själv kunde jag väl trotsa lyckans rän*
k ’.r —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
