Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se vi ej dessa döttrar? Dessa systrar?
Lear. Nej, nej, nej, nej! Kom, låt oss
gå i häkte!
Som tvänne fåglar i en bur vi två
Då skola sjunga. Om äv mig du äskar
Välsignelse, knäböjer jag oeh beder
Om förlåtelse. Så leva vi,
Bedja och sjunga oeh berätta sagor
Öch le åt gyllne f järlar, höra på,
Hur fattigt folk berättar nytt från hovet,
Och prata själva med: om vem som faller,
Och vem som stiger, vinner eller tappar,
Och se så visa ut, som om vi vore
Guds sändebud. Så överleva vi
I fängselhålan många hovpartier,
Som efter månen hava ebb och flod.
Det godas styrka övergår således
ondskans! Den omutlige
Shakespeare fortsätter emellertid så, som
det måste gå. Cordelia dödas i
befrielsens ögonblick, Lear efter sitt
hjärtslitande smärteutbrott tycker
att rocken är för hårt tillknäppt
och kan inte andas: innan
rockknappen blir uppknäppt, har
hjärtats sista hårda arbete avstannat.
Och den trogne Kent hindrar varje
återupplivningsf örsök:
Kvälj ej hans ande; fare den i frid!
Den älskar honom ej, som längre viU
På världens hårda pinbänk sträcka honom.
”På världens hårda pinbänk!”
Det är ett milt ord i ett sådant
ögonblick. ”Förruttnelse är livets
anda”, sjöng Tegnér i utbrottet av
sin livsvämjelse. Kent hade länge
genomskådat världens storhet och
glädje: ”Att ej misskännas är en
riklig lön.” Högre sträckte han
inte sina anspråk på världen, och
det var mest tur, att han någon
enda gång fick så mycket ut
av den.
För de flesta, hur starka de än
äro, är jämvikten omöjlig att
återfå, sedan de en gång blickat ner i
den mänskliga uselhetens avgrund;
jämviktspunkten har, för att tala
med Tegnér, flyttats ett stycke på
andra sidan graven. Vår andre
store landsman med lidandets
törnekrona, Strindberg, har dock skapat
något så gott och ljuvligt som
”Påsk” efter katastrofen. Men
egentligen blev ju aldrig han mer än
lagad; växte ihop igen gjorde
han inte.
Shakespeare var så stark, att han
aldrig gick sönder, inte ens i den
högsta förtvivlan. Någon tröst
kunde han kanske finna i att
ondskan kväver sig själv, men trösten är
rätt klen, då man betänker, att den
alltid först hunnit kväva det goda.
Då ligger det otvivelaktigt större
tröst i att det goda ändå alltid
finnes — låt vara för att gå under.
Shakespeares kraft är av den arten,
att han även i ”Kung Lear” känner
livets oändliga styrka och ofta ger
uttryck åt den i ord som:
— o huru ljuvt är livet,
Då hellre vi var timme lida dödskval
Än dö med ens!
Han förblödde inte heller av
lidandets korsfästelse, behövde inte
söka återfinna sin jämviktspunkt
först på andra sidan graven. Han
har stigit över lidandet i sin sista
diktarperiod, återfått herraväldet
över världen, som förut störtat
samman för honom. Han log sitt nobla
leende, då han ännu i sin krafts och
styrkas dagar lämnade London,
lämnade sitt umgänge med andens
främste — dem, som inte döden
skördat — och drog från London,
inte fattig, som han kommit dit, utan
rik som världens herre, han, som
lägger av kronan och spiran utan
saknad, utan att ens behöva de
hundra riddarna som sitt följe, säker
på att han inte kommer att vända
sig om för att kasta en enda
saknadens blick efter grannlåten. ’
’Stormen” var hans avskedsdikt. Där
finna vi också lösningen till hans
frid med världen. Den syn, som
kommit en av våra diktare att tala
om att tillvaron stirrar med en
dåres skelande blick, förintelsens syn,
skrämmer inte Shakespeare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
