Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Olsson, Oscar: Till Shakespeareminnet - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu är vårt lustspel slut; aktörerna,
Som jag har sagt dig, voro andar alla
Oeli löstes^upp i luft, tunn luft, med ens.
Oeh liksom detta bländverk utan. kropp,
Så skola stolta slott, skyhöga torn
Oeh tempelvalv, ja själva detta jordklot,
Med allt vad däri är,, en gång försvinna
Oeh liksom denna väsenlösa hägring
Ej lämna efter sig det minsta spår.
Av samma tyg, som drömmar göras av,
Vi äro gjorda,, och vårt korta liv
Omfamnas av en sömn. —
Och nu är han inte som i Hamlet
längre rädd för att den sömnen kan
störas av drömmar.
* *
*
De båda sista raderna i "Kung
Lear" äro kanske också värda att
lägga märke till:
Värst led den äldste. Vi, som äro unga,
Ej härda ut en levnads kval så tunga.
Detta kan ju vara en antydan
om att den generation, som kom
efter den stolta Elisabetstiden, män,
"som männer äro nu", inte förmå
tömma lidandets horn i botten med
fast och upprätt hållning. Men det
kan också tolkas så, att ynglingen är
för vek för lidandets och kvalens
börda; att för dess bärande kräves
mannens kraft och mognad.
Svensk lyrik år 1915.
För TIDEN av ERIK HEDÉN.
III.
Efter två långa artiklar återstår
oss* ännu en sträckmarsch över 18
poeters — lik höll jag på att säga,
men böcker menar jag.
Hat och kärlek har Matts
Magni Granström* kallat sin
diktsamling från i fjol (hans
andra). Han håller på, att även
hatet skall vara med, ty först den,
som har känt hat, kan känna
gränslös kärlek. Just därför att detta
är sant, är det något fatalt för
poeten, ehuru hedrande för
mannen, att hatet, som han själv
anmärker, tager blott ringa plats i
hans dikt.
Det han säger sig hata är
närmast den karga bygd, i vilken han
växt upp, dess fattigdom och därav
födda småsinne, som drager ner
honom. Men han vore varken
människa eller poet, om han verkligen
hatade sin hembygd. Han utbrister
också:
Ja, jag vill hata detta gamla land
för vilja, tro och sång och mycket annat,
det jag vill lyfta orkar ej min hand,
jag stött på hinder i min väg och stannat,
jag formats i en vind och sliten mall,
och jag blir hänförd på min nötta pall,
jag måste älska det som jag förbannat.
Att en viss ovilja mot
hembygden vore poetiskt rättfärdigad,
röjer emellertid just nämnda vers.
Den lider tydligen av otymplighet,
och man har intrycket, att det just
är det folkliga draget hos
författaren, en viss grundhet i den yttre
kulturen, som åstadkommit denna
otymplighet. Hans vers klingar
sällan fritt ut. Bokens första
diktcykel, som är skriven på orimmade
fyrtaktiga trokéer (Kalevalas
versslag), är så träaktig en
kärleksdikt gärna kan vara, när kärleken
som här ej gäller en bygd eller
dylikt, utan en fullt levande kvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
