Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framträda ej som hos Granström i
torr men påtaglig verklighet, utan
ha omgjorts till känslofull
kulturpoesi. Å andra sidan röjer denna
kulturpoesi icke som Åsbergs
någon fläkt av vare sig Europas stora
värld eller individuell
bångstyrighet. Den är å ena sidan svensk
men å andra sidan ganska allmänt
hållen. Så tycks också Myréns hem-;
land vara Dalarne, detta för sin
skönhet olyckliga landskap, som så
lätt frestar till färglagd
vykorts-poesi.
Emellertid vore det orätt att
avfärda Myréns diktning därmed.
Den är faktiskt ofta riktigt
vacker. Strofbyggnaden är vårdad
och omväxlande utan att vara
originell eller konstfull, ordvalet har
fått med några av de mest poetiska
folkmålsorden (såsom tunglet —
månen), samtidigt som det öser ur
skriftspråkets rika skönhetsskatter.
Även ett par mindre känslofulla
folklivsbilder ha lyckats rätt väl
för diktaren. Däremot skall han
icke försöka vara spirituell såsom
i bokens sista diktcykel. Eljes kan
man egentligen ej göra någon
viktigare anmärkning mot hans bok,
än att hur vackert han än må
skriva, så hade han gjort långt större
nytta om han, som den bondson han
förmäler sig vara, stannat kvar vid
lien och plogen.
# &
&
Yi komma nu till år 1915 :s
kvinnliga poeter.
Det är harmligt, när man råkar
på en morsk skrivande dam, som
alla ens instinkter mana en att
dräpa till, och samtidigt totalt
avväpnas ej blott av den rättskänsla,
som — ja, det är sanning — även
finns hos kritiker, utan än mer
därav, att hon helt enkelt skaffar en
roligt. Fru Fanny Alvin g
(Maja X.), som nu kommit fram
till Andra visboken,* lider
ingalunda av någon speciell respekt
för mankönet, samtidigt som hon
har den sant kvinnliga blicken för
sitt eget köns svagheter. Hon lider
överhuvud just ej av respekt för
något — det skulle då vära de
gamla Uppsalastäderskorna, och
det gör hon rätt i. Det är märkligt
att se, hur litet hon, kvinnan,
förfaller till de känslofulla eller
allmänna ord, som så starkt frestat
flera här nämnda manliga poeter.
Det är ock märkligt att se, hur
mycket vassare hennes blick på
människorna och tillvaron är än de
ovannämnda poeters, som försöka
vara ironiska.
Förklaringen ligger till dels
där-uti, att hon är av bondestam. Hon
är från en trakt, tillräckligt frodig
för att amma en säker och fri
folkkultur, tillräckligt nära Stockholm
för att öppna lätta vägar till
stadskulturen och tillräckligt fri från
tu-ristberöm för att räddas från
Dalar-ne-Norrlands-sentimentaliteten. Hön
är från Selaön, och den som
en gång sett dess mjuka marker
bugna av gul skörd i
sommareftermiddagssol, den är hopplöst
förut-intagen för var och en, som sjunger
om den trakten.
Fru Alvings respektlöshet är på
en gång bondefritänkeri och
modernt dito. Följaktligen är den
förenad med respekt både för det
gamla bondelivet och — fast det
säger hon knappast — det moderna
tänkandet. Men denna ening av
natur och kultur framträder ej
blott på intelligensens område utan.
lika väl — och detta är det
avgörande — på fantasiens. Ehuru
religiös fritänkare rör sig
författarinnan ständigt med bibliska bilder,
vilkas användning i drastiskt
folkliga sammanhang är ett gammalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
