Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oeh även här verksamt, ehuru litet
lättvunnet, komiskt effektmedel.
Komiska utan författarinnans
för-skyllan äro ock folkmålsuttrycken
och folkresonemangen, ehuru de
nyttjats med skicklighet.
Men vad som utan fråga är
författarinnans individuella egendom,
det är språkets bildrikedom och
rytmens lekande språksamhet.
Hennes bilder äro muntert djärva,
visst ej alltid lyckade, såsom när
hon liknar Uppsala slott vid en
”tegelkatt”, men de ge alltid liv
åt det hon talar om. Läs t. ex.
följande morgonbild från Uppsala:
Jag ser en blå och disig slätt,
där morgonslöjan ligger lätt,
och framför den stå husen tätt,
så rätt, så rätt, så rätt,
som om de stegat fjärran från
paradmarsch ur den blå ridån,
men fast de gått och sträckt på tån,
har ingen velat släppa
sin lilla gröna täppa,
men hånkat med sig den till ån.
Man ser redan av detta prov, att
Maja X:s rytm är omväxlande och
rimrik. Tilläggas kan, att hon
gärna nyttjar trestaviga rim och ofta
upprepar samma rimord, ja, ibland
samma rimrad två gånger. Även
detta sker i syfte att göra takt och
ton muntrare. Överhuvud gör
författarinnan sällan några djupare
eller mer glänsande komiska grepp,
men det ligger över hela hennes
diktning en trevlighet, som är
oemotståndlig.
När man omedelbart efter Fanny
Alving börjar läsa en bok avElsa
Dahlén, vilken bär den sorgligt
poetiska titeln Längtans land
det underliga* och dryftar det
gamla eviga poetämnet kärlek —
icke kärlek, lycka — icke lycka i
strofer, som ej präglas av någon
särskild fart eller glans eller
originalitet, får man först ett anfall av
den för en versens förkämpe rätt
nedstämmande sjuka, som heter
lyrikleda. Men läser man vidare
ångrar man i viss mån sin leda över
Elsa Dahléns lyrik. Hon har
natursinne. Hennes landskapstavlor
erbjuda icke egentligen några
originella linjer, nyanser eller färger.
Men de visa, att författarinnan
upplevt naturen. T. ex.:
De röda rosornas spaljéer trycka
sig sommarömt och smeksamt emot muren
och vindens röst dör bort i sakta sus,
och träden ta i ring oeh susa lycka
och sol och sommarf ägring kring vårt hus.
Och våra fotspår smälta hop i sanden
och jämnas bort igen för varje spår
och plånas ut. Men varje stund är vår,
en bägare som lyckan fyllt tiU randen.
Jämte denna lantvillans
sommarstämning är det ett annat
naturmotiv som mer än en gång
återvänder: övergången mellan stad och
land, människobrusets och
gatlju-sets utsinande i tystnad, i skogsro
och himmelsk oändlighet. I viss
mån står denna naturmotsats i släkt
med en hos Elsa Dahlén ofta
framträdande livsmotsättning mellan
det yttre livet, som hårt handskas
med drömmarna, och ”längtans
land”, där dessa ha fritt spel och
författarinnan alltså är helt
hemma. Liksom hennes naturskildring
har hennes språk trots all enkelhet
en viss originalitet, som man först
snarast tror härröra av oförmåga
att klart uttrycka sig men dock
småningom finner bottna i något
värderikt, som vill treva sig fram.
& #
Om Elsa Dahlén till stämning och
ämnesval är alltigenom vad man
brukar kalla kvinnlig, så anslår
däremot M i 1 d r e d
Thorburn-B u s c k tongångar, lika ståtliga
som hennes namn. Hennes diktsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
