Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Möller, Gustav: Socialdemokratins partistyrka och socialismens segerutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska historieuppfattningen. Denna
säger intet annat än att den
kapitalistiska utvecklingen
skall ha fortskridit så långt att
kapitalmonopolet som Marx själv säger
”blir en boja för
produktionssättet”. * Då föreligger socialismens
nödvändiga förutsättning.
Om man utför denna tankegång
ytterligare skulle man säga: Den
kapitalistiska utvecklingen
alstrar antikapitalistiska
intressen. Ju längre den
kapitalistiska utvecklingen fortskrider, desto
starkare bli de antikapitalistiska
intressena, och det kommer en dag,
då kapitalismen nått sin topp-punkt.
I samma ögonblick detta sker äro de
antikapitalistiska intressena också
kapitalismen övermäktiga. De taga
hand om makten i samhället och
organisera detta efter sina behov.
Att en socialistisk
samhällsordning då blir resultatet ligger
naturligtvis icke på något sätt självklart
i den lag för samhällsutvecklingen
som formuleras i den
materialistiska historieuppfattningen. Att Marx
ansåg sig kunna förutsäga att
det socialistiska samhällsskicket
skulle bli kapitalismens arvtagare
beror givetvis därpå att de
befolkningslager, för vilka
kapitalismen blivit outhärdlig och som
vid dess fall övertaga
samhällsmakten icke skolå kunna finna
någon annan förnuftig organisation
av samhället än den socialismen
erbjuder.
Då vi mäta den kapitalistiska
utvecklingen genom värdering av de
socialdemokratiska partiernas
styrka och socialismens närhet, antaga
vi att det enda sanna kriteriet
* Kapitalmonopolet blir en boja för
det produktionssätt, som med och under
detsamma blomstrat upp.
Produktionsmedlens centralisation och arbetets
socialisering nå en punkt där det
kapitalistiska höljet blir outhärdligt. Det spränge3.
Den kapitalistiska privategendomens sista
timme slår. (Kapitalet.)
på utvecklingen hän mot socialismen
just är nämnda partis styrkä. Den
materialistiska
historieuppfattningen däremot utpekar som
kriterium samhällets ekonomiska
utseende, kapitalets fördelning,
utsugningens omfattning och storlek,
pro-letariseringens omfattning — denna
rad ekonomiska faktorer skola
visserligen helt naturligt få sin politiska
återspegling, men marxismens teori
fastställer icke den politiska
schablonen för denna återspegling. Om
man, i stället för att stirra sig blind
på de socialistiska partiernas olika
numerära styrka i Tyskland och
England och bristen på
överensstämmelse däremellan och den skilda
kapitalistiska utvecklingsgraden,
spejar efter andra tecken, så tror jag
man skall finna händelser, vilka på
ett glänsande sätt bekräfta den
marxska utvecklingslagens riktighet.
Där vi hittills ganska allmänt tyckt
oss finna en för teorin mördande
motsägelse mellan verklighet och
lära, där skola vi i stället finna a
v-görande bevis för teorins
tillförlitlighet.
Det är framförallt tre händelser i
Englands samhällsliv, under senare
år, som kommit mig att dra denna,
som det kanske tyckes, djärva
slutsats.
Den första är de stora strejker
som skakade England under åren
1910—1913. Dessa strejker,
hamn-arbetare-, sjömans-, järnvägs- och
gruvarbetarestrejkerna m. fl. fördes,
som bekant, med stor hänsynslöshet.
De engelska arbetarnas klasskamp
fick under dessa strejker en
karaktär av hårdhet och förbittring, som
mig veterligt överträffade vad man
i detta avseende iakttagit i andra
länder. Marxistiskt sett borde
också detta vara fallet, enär England,
såsom framhållits, är det
kapitalistiskt längst framskridna landet. Vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
