Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Möller, Gustav: Socialdemokratins partistyrka och socialismens segerutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ytterligare slog mig, då
meddelandena inflöto från dessa strejker,
var det intresse arbetarna påstodos
visa för syndikalistiska läror. Jag
fäste mig icke så mycket vid att
arbetarna föreföllo benägna att
till-lämpa syndikalistiska stridsmetoder,
ty detta är ganska naturligt för
relativt primitiva organisationer —
såsom hamnarbetare- och
sjömansor-ganisationerna. Men däremot
syntes det värt uppmärksamhet att
arbetarna intresserade sig för
syndikalistiska samhällsidéer. Man skall
betänka, att dessa engelska arbetare
— möjligen med undantag för
gruvarbetarna — aldrig kunnat förmås
att målmedvetet arbeta för
socialismen — med andra ord bli
socialdemokrater. Ätt de då skulle anamma
syndikalismen kunde endast
förklaras därav, att de voro starkt
besjälade av en revoltens anda mot ett
kapitalistiskt förtryck, som blivit
olidligt. Då en dylik ända till
revolutionär styrka vuxen längtan till
befrielse från kapitalismens ok skall
söka sig uttryck hos en om
samhällets väsen och om samhällslivets
förutsättningar djupt okunnig
arbetareklass, ligger det mycket
närmare till hands att den blir
syndi-kalistisk än socialdemokratisk,
emedan syndikalismen, då den åt
fackföreningarna själva vill överlämna
samhällsproduktionen och de
allmänna ekonomiska funktionerna,
skenbarligen med fullständig
effektivitet avskaffar
privatkapitalisterna och gör arbetarna själva till
samhällsmaskineriets herrar. Den
sam-hällsapparat socialdemokratin
rekommenderar är ju icke så enkel
och lättfattlig.
Allt detta stämmer till punkt och
pricka med vad man enligt
marxismen har anledning vänta i ett land
med så högt utvecklad kapitalism
som England. Det spelar ingen roll,
huruvida socialdemokratin är stark
eller svag. Klasskampens hårdhet
och bitterhet följer av kapitalismens
egen utveckling och om vi icke
märka denna klasskamp i socialistiska
val till parlament, så avslöjar den
sig i all sin brutalitet, då den slår
ut i strejkens låga, där samtidigt
styrkan i arbetarnas
antikapitalisti-ska känslor driver dem till
syndikalism.
Den andra händelsen var den som
följd av kolgruvarbetarestrejken
genomförda minimilönelagen.
Denna lag bryter principiellt med
en fundamental kapitalistisk dogm.
Det kapitalistiska samhällets
fri-hetsbegrepp säger, att fastställandet
av löner skall grundas på en fri
överenskommelse mellan parterna,
den som skall betala lön och den som
skall mottaga. Den fria
konkurrensen skall helt få göra sig gällande.
Ingen utomstående part (såsom
staten eller ämbetsmyndigheter) får
avgöra hur hög lönen skall vara för
arbetare som anställas. Den enda
inskränkning i den fria
konkurrensen, som är tillåtlig, är
arbetarnas frivilliga överenskommelse i sina
organisationer att icke konkurrera
inbördes. Att utomstående part,
såsom våra av staten utsedda
förlik-ningsmän, kunna få framställa
medlingsförslag för att uppnå lösning av
en konflikt, bryter icke anförda
princip, så länge det står parterna
fritt att förkasta eller acceptera
medlingsförslagen.
Införandet av en lag om
minimilöner innebar däremot i p r i n c i p att
samhället självt genom sina organ
tvingar arbetsgivaren att betala ett
visst minimum i lön till arbetaren.
Den betyder med andra ord, att
samhället självt övertager garantin för
att den som arbetar också skall
kunna leva på sitt arbete. Det är
sant att detta tills vidare endast
skett för arbetarna i ett fack, men
i detta sammanhang är det av föga
vikt hur långt principen genomförts.
Huvudsaken är att det fullständiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
