Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att göra formen enkel. . Även hos
.honom bestå dikterna i
övervägande grad av 4-radiga strofer (ibland
sammanslagna till 8-radiga), och
särskilt utmärkande för honom är
att nästan undantagslöst varannan
rad är orimmad. I motsats mot O.
•Persson är han emellertid ej
genomgående rädd för tvåstaviga rim, de
motsvara tydligen rätt väl hans
vekare stämning. Man kan emellertid
tvivla, om hall verkligen valt denna
lätthanterliga form av konstnärliga
skäl och icke snarare just för
lätthetens skull. Man kan ock undra,
•om ej en klangrikare form klätt
tio-jiom bättre. Men man bör villigt
erkänna, att han fått fram mycken
välklang ur den form han nu en
.gång nyttjar.
# #
*
Emellertid känner man sig något
förvånad inför en diktande ungdom,
som ej vågar sig på svåra
formuppgifter utan snarare fuskar med
vanskligheterna. Sonetten t. ex.,
är ytterst populär men blott i högst
urlakad form. Man icke endast
låter enstaviga rim omväxla med de
regelrätta tvåstaviga —det är redan
hävdvunnet i svensk dikt — utan
man bryter ock mot regeln, att
samma rim skola återvända i de två
första stroferna. Vad såmedels
uppstår, må vara en versform så
god som mången annan, men icke
är det längre vad Atterbom kallar
”sonen av adels jungfrun Klang och
rid dar Tanke
med blick av fader och med röst av
moder,
smärt, sinnrik, stolt, den ljudande
sonetten ’ \
Det är därför med glädje man i
Ounnar Nordstrand möter
en ung skald, som verkligen älskar
och frestar diktformens stora
uppgifter. Hans sonetter lyda i re-
geln grundlagarna, ja han har en
nästan alldeles regelrätt, i det att
de två sista treradiga verserna blott
använda två rim, av vilka alltså vart
och ett återvänder tre gånger.
Dessutom nyttjar lian det i oförtjänt
glömska hamnade
renässansversslaget ottave rime, om vars skönhet
följande strof av honom ger en viss,
låt vara ofullkomlig idé:
Ur blåa rymders djup jag såg dem stiga,
när natten nalkades och dagen svann,
i dunklets stund, då jordens röster tiga
och jordens skuggor söka upp varann
att mödans folk åt dröm och vila viga.
Ett gyllne nät sig genom rymden spann;
det slöt sig kring mig, tog mm tanke
fången
och lät en guldtråd glimma upp j sången.
De där ”dem”, som författaren i
strofens första rad ”såg stiga”, det
är idéerna. Ty hans höga,
kulturtraditionen följande form motsvaras
av ett lika högt och kulturellt
innehåll. Han lever städse i idéernas
värld, i oändligheten, i rymdens
glans, som är Det ljusa
landet — så lyder titeln på hans bok. *
Även detta ger flykt och vidd åt
dikterna. Man kan anmärka, att
idéerna omtalas i väl allmänna
ordalag. Naturligtvis få vi höra
mycket vackert om diktarens
förhållande till dem. Men då de själva äro
så allmänt omtalade, blir även
förhållandet mycket obestämt. Man
får veta, att författaren har en
djärv tanke och ett starkt hjärta,
men man lämnas i okunnighet om,
vad han med dessa goda ting tänker
företaga sig. En gång får man den
mera glädjande än oväntade
upplysningen, att han låter dem
samfällt intressera sig för en ung dam.
Originellt nog har denne författare
ej heller nödgats klaga över
olycklig kärlek. Och den unga damen
kan ej klaga över otacksamhet, ty
författaren låter Apollon, Eros och
Venus ha arbetat av all sin makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
