Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att få henne så skön, som
förhållandet lär vara. Varför blott
icke nämna Venus liksom de andra
gudarna med hennes långt vaekrar»
grekiska namn Aphrodite? Är det
inflytelse från Ekelund, som också
tillåtit sig nyttja hennes latinska
namn i grekisk omgivning? Och
varför i en annan dikt akcentuera
Euterpe i st. f. Eutérpe? Litet mera
noggrannhet med klassiciteten,
ärade nyklassiska poeter!
«■ *
Det är en gripande kontrast att
från Nordstrands ungdomliga
hoppfullhet komma till Gunnar
Tho-réns dikter, vilka med en viss rätt
bära titeln I • vissnandets
tecken.* Ty i dem möter man ej
som hos en hel hop av de
ovannämnda poeterna ett vemod, varmed
diktaren egentligen gudomligt väl trivs,
eller i vart fall en sorg, som
ingalunda förefaller livsvarig. Här möter
man olyckan, en hård, faktisk
olycka. Här möter man ej olycklig
kärlek i den meningen, att poeten icke
fick den unga dam han tänkte sig
utan väl får taga en annan. Här
möter man en kärlek som stått vid
den älskades dödsbädd. Här möter
ej en skald, som vill vara sorgsen,
tvärtom ser man att hans väsens
lust går i riktning mot handling och
kamp för människors väl. Här
möter en själ, som ej sökt sorgen, utan
överfallits därav.
Han söker religiös tröst men har
svårt att finna den. På sin höjd
hinner han fram till en fråga som
i dikten
Aftonglöcl.
De sista kolen i min brasa glöda,
och vinterkvällens skymning tungt sig
sänker.
På livets svunna fröjder tyst jag tänker,
min ungdoms glada lek bland rosor röda.
Ur djupen minnets källsprång börjar
flöda,
och en kristallklar himmelsdagg det
stänker
på flydda dagars re’n förgätna skänker,,
på hjärtats blommor, längesedan döda.
I själens dunkel gryr ett rosenskimmer,
en morgonrodnad över glömda gravar,
ett aftonsken utöver vida vatten.
Är det väl glädje, som min själ förnimmer,,
när den på minnets vårdar sakta stavar
den skrift, som länge, länge dolts av nat-
. ten?
Man ser av detta diktprov, att det
ingalunda är någon ringa formell
begåvning, varmed författaren ger
uttryck åt den gripande stämning,
som fyller honom. Ordvalet är ej
nydanande — så är vissT: icke alltid
fallet ens hos de stöi*ste poeter —
men det har en viss varm glans över
sig, och diktarens fantasi söker sig
icke utan vingkraft upp mot
rymder, som ligga över det vardagliga.
Han nyttjar, frånsett sonetten,
vilken han bygger ganska strängt och
händelsevis just på samma sätt som
Atterbom, inga nedärvda konstfulla
versslag. Men de versformer han
valt äro klangfulla, antingen
rimrika eller ock orimmade men byggda
med känsla för orimmets krav.
Tho-réns diktsamling hade överhuvud
mindre än många andra av fjolårets
förtjänt den lilla smälek, som
ligger i att förlaget blott antagit den i
distribution.
#
Även den sista rent svenska
diktbok, som här skall omnämnas, W
a-thier Sparr-Hofstedts
Dikter i bunden och
obunden form,* är djupt
tragisk. Här är det dock ej som hos
Gunnar Thorén om en älskads död
skalden sjungen utan om — sin egen.
Hans dikter äro en lungsjuks avsked
till livet, och när de i fjol höst kom-
* Norstedt & söner (i distribution), pris
1.75.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
