Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Holmberg, G. H:son: Om Strindbergs förhållande till Quiding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sekvensbeviset, konjunkturbeviset,
det historiska beviset (= ”allt som
hänt i förflutna tider till min
fördel, det bör också hända nu till
min fördel”) samt rik&dagsbeviset
(av samma natur som närmast
föregående). Strindberg hade i de två
artiklarna blott hunnit göra ”en
liten blomsterplockning av de
skönaste fraser”, vilka han i tjugu år
hade läst i överklassens tidningar,
men vill han ha artiklarna
betraktade som ”en liten början” till
trädläggningen av den av
överklassen odlade de sköna frasernas
”blomsteräng”.
Samma år, 1884, i en av
essayerna i ”Likt och olikt” —
Nationalitet och svenskhet’” —
avlägger han för första gången
offentligt i en not bekännelsen om
sitt lärjungeskap till Quiding. Icke
nog med att han här omtalar sin
upptäckt av Quiding, han
”skyndar” även att på förhand tacksamt
kvittera de tankar av Quiding han
kan komma att behöva och med
tidningsmannens rätt ”låna,\
Åtskilligt hade timat som gjorde
Strindberg särskilt mottaglig för
Quidings idéer och
människovänliga läror. Han hade redan 1881—
1882 utgivit ”Svenska folket”, som
han i självbiografin —
Tjänstekvinnans son — betecknat som
”underklassens historia under
överklassens förtryck”; en inre oro hade
drivit honom till att studera och
tänka över orsakerna till det
allmänna missnöjet med samhället,
vars frukt blir nyssnämnda essay
över sagda missnöje; han var
sedan många år tillbaka missnöjd
även med sin egen personliga
ställning i samhället: han vill vara
demokrat, aldrig kalla sig liberal
samt beklagar sig över att ödet i
form av en aristokratisk
bourgeoisi-far, ehuru ”demokratfödd”,
”vräkt” honom ”in åt överklassen
till, där han aldrig trivts”.
Strindberg gör dock snart — 1885
eller 1886 — en upptäckt. Han
vistas under sin frivilliga landsflykt
för tillfället i Geneve, i av honom
så beundrade Jean Jacques
Rous-seaus stad. Här hade han börjat
läsa de äldre, d. v. s. franska
socialisternas skrifter; och är det
nu Cabets ”Resa i Ikarien” som
”mest behagade” honom. Hans
entusiasm börjar svalna icke blott
för Quiding, utan plötsligt nog även
hans intresse för Cabet och de
övriga socialisterna. Gent emot
Rousseau, som Strindberg på nytt tagit
upp, finner han nu Quiding ”endast
vara helt enkelt socialist eller
saint-simonist” oeh hans bok ”i det
närmaste en framställning av Fouriers
och Saint-Simons system”.
Särskilt på samhällsstudiets
område gäller om Strindberg i stort
sett vad Almquist i allmänhet sagt
om ”svenska nationens förhållande
till litteraturen”, i hans uppsats
därom i Svenska
litteraturföreningens tidskrift ”Skandia” för år
1834, nämligen: ”han (svensken)
skaffar sig i hast några skrifter,
dem han föga bättre än föraktar,
och endast genomögnar, men en
sådan vårdslös översikt är honom nog
att med örnblick fatta sitt mål för
tillfället; han rycker åt sig några
stycken av de huvudsakligaste
ämnena, utvecklar dem snabbt i sitt
huvud, vet att för sitt behov
använda dem och gör det med en
säkerhet och skicklighet, som om han
skulle ha studerat vidlyftigt”. Hela
Strindbergs sociala, enkannerligen
socialistiska författarskap bär
vittnesbörd härom och är på pricken
träffad av Almquists välvilliga men
stränga omdöme, alltifrån hans
korta samhällsreformatoriska
utvecklingsskede under 1880-talet och till
hans ”Blå böcker” (1907—1912),
sitt livs syntes, såsom han kallar
dessa i och för sig enormt
intressanta böcker, vid hans levnads slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
