Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Holmberg, G. H:son: Om Strindbergs förhållande till Quiding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke blott kritik på det gamla
samhället, utan även nybyggnad: ”ett
positivt förslag till ombyggnad och
redan tjugu år gammalt”.
’ ’Kvarstadsresan ’ \ författad
efter Strindbergs återkomst till
Schweiz i slutet av november 1884
från Stockholm, varest han varit
för att själv stånda ansvar för
hä-delse i den ryktbara
Giftas-processen, utkommer även det året (85)
från trycket, först som artiklar i
”Budkaflen”, sedan hos Bonnier,
där han fortfarande tager
underklassens försvar. Hans
resoneman-ger där om Egendomen, om
patriotismen, om lagarna, om
kristendomen o. s. v. gå ännu alltjämt i
Quidings spår och anda.
Under 1885 lär Strindberg känna
darwinismen; den han sedermera,
sin vana lik, först prisar, sen
häftigt angriper och slutligen
övergiver, och får nu en ny syn på
samhället; han blir för en lika kort tid
darwinistisk evolutionist.
Samhället är ej längre ”en uppfinning av
överklassen för att hålla
underklassen under sig” — ”uppfinning” är
Strindbergs favorit-uttryck från sin
nyss lämnade Quiding-period —
uppbyggt efter ”på förhand
uppgjorda ritningar”, utan något som
”vuxit fram som en organism
inne-från”: cell har ”lagt sig” vid cell,
men cell har också undanträngt
och tillintetgjort cell ”under den
inbördes kampen om att få vara
till” (en uppfattning, som
ingalunda är oförenlig med Quidings om
samhällets uppkomst, djupare sett,
och för Quiding var samhällets
uppkomst helt visst även något annat
och mera än blott ”en
uppfinning”).
Efter ett så oerhört intensivt
upprivande arbetsår som 1884 i
världs-förbättrarbråk är det ingalunda
underligt, att Strindberg blev ”led
polemiken oeh politiken” och åter
tog sin tillflykt till det för honom
naturligaste arbetsfältet:
skönlitteraturen. Strindbergs rent praktiska
samhällsreformatoriska epok var i
och med 1884 års slut till ända, men
för att jämt ett kvartsekel senare
åter få en hastigt uppflammande
eftersommar i de bekanta
tidningsartiklarna av 1910—12, då han,
lämnande alla framtidsutopier helt och
hållet å sido, på nytt ställer
Överklass och Underklass som varandras
konträra, såväl politiska som sociala
motsatser, mellan vilka kampen är
oundviklig, just emedan ’ ’en
förslavad, rättslös underklass” —
samhällets ”oumbärliga” — regeras av
”en lagstiftande självsvåldig
överklass” — ”de umbärliga”. (Se
”Tal till svenska nationen” s. 8.)
Hänförd hade Strindberg
upptagit socialismens, av Quiding
nyskapade tekniska konsttermer
överklass och underklass; i sitt
kärnfulla språk ”populariserade” han
ock en hel mängd av Quidings
grundidéer. Dem har man icke
förstått lika bra som de båda
slagorden, vilka dock endast äro
kollektivuttryck för en tanke och en
kombination av tankar. Quiding*
har fördenskull förblivit lika okänd,
lika litet förstådd som förut. Man
vet i själva verket ännu icke vem
han är i grunden, det är det
tragiska, ja, tragi-komiska. Knappast
Strindberg har fullt förstått honom:
icke så menat, som att han prompt
måste svärja på mästarens ord, på
Quidings samhällsteori i alla dess
konsekvenser av ett detaljerat
samhällsideal, att vara det enda rätta,
samhället i minsta detalj, utan så
menat, att han icke fullt förstått
Quidings originalitet och
fördenskull givit honom fel plats i
sam-hällsbyggarnas utvalda lilla grupp.
Quidings oförgängliga storhet hade
Strindberg bort kunna inse och göra
rättvist gällande, deklarerade han
än så mycket sitt avfall från
”det-svenska snille”, som en gång ”tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
