Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Holmberg, G. H:son: Om Strindbergs förhållande till Quiding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom ända in i märg oeh ben”.
(Undertecknad själv förstod
Quiding 1909 icke lika fullständigt som
han tror, att han förstår honom i
<lag.)
Strindberg har i grund och
botten i alla tider varit vacklande i
fråga om sin ställning till folket,
underklassen kallat. Än har han
ställt sig som överklassare, än som
underklassare. ’ ’ Jäsningstiden5 ’,
en av hans självbiografiska böcker,
anser han ”vara den
betydelsefullaste bok; som är skriven på länge
i Sverge”. Skriven för de bildade,
kan den ej läsas, säger han, av
under- oeh medelklassen. Han hade
vänt sig till de akademiskt bildade,
för vilka han ”väl egentligen
borde skriva”. Att bli oförstådd av
”Nisse och Nasse” roar honom inte.
Ett eller annat år förut säger han
sig icke trivas bland överklass (se
ovan) ; och han vill skriva för
folket, underklassen, men varken ”för
odödlighet eller akademi”. Och så
skulle man kunna fortsätta att
uppvisa de ideliga motsägelserna hos
Strindberg från tid till tid, utan
att man därför på något vis gör
eller skulle vilja göra honom orätt
eller förringa hans ofantliga
betydelse för svensk kultur.
Strindbergs sista ingrepp i
förhållandet mellan Överklass och
Underklass de sista tre, två åren före
hans död — han avled som bekant
den 14 maj 1912 — ådagalägger
dock mer än något annat huru
djupt Nils Nilssons, d. v. s.
Quidings tänkesätt varit rotat i
Strindbergs sociala själ, varifrån
han aldrig riktigt kunnat slita sig
lös. I det fallet har Strindberg in-
till det sista varit Quidings, om ock
endast omedvetna eller i tysthet
gillande lärjunge. Det är lika
naturligt som det befruktande,
varaktiga inflytandet av en kär och god
moder j3å hennes kära och goda
barns känslo- och tankeliv. Det blir
aldrig, helt utplånat utan gör sig
gällande, även då man tror sig ha
vuxit från det. Säger icke också
Strindberg själv vis å vis
socialismen, i vilken han hade sett ”ett
reformerande arbete i samhällets
omgörande på alla kanter”, att den
”länge satt kvar som ett samvete
hos honom”, vilket, tillägger han,
”alla åsikter göra, då de införlivas
såsom en jagets egendom”. Han
har i själva verket aldrig släppt
Quiding. Den sociala pånyttfödelse
eller väckelse, som den första
andliga bekantskapen med Quiding
framkallade i Strindbergs inre,
fortlevde livet igenom, visserligen
tidvis slumrande på botten av hans
sociala jag, men efter en lång
mellantid åter stigande fram i
medvetandet såsom mer eller mindre
tydliga reminiscenser i ett föryngrat,
hoc est förändrat tänkesätt. En
gång ”ända in i märg och ben”
gripen av Quidings socialistiska
läror har detta inflytande aldrig
någonsin kunnat fullt plånas ut hos
Strindberg. Hans tidningsartiklar
1910—1912 ha ovedersägligt
bevisat det, ieke mindre hedrande för
Strindberg än för Quiding. Det
varslar om en ny tid för den
försmådde, den förbisedde, den
förgätne. Quiding skall ändock en gång
framstå i sitt, av Strindberg likväl
en gång så beundrade ”snilles”
fulla ljus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
