Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5 A (Extranummer), 1916 - Sandler, Rickard: Anfallskrig och landsförräderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skillnad. Att åberopa f
örsvarsni-hilismen är här att vitsorda
processens rent politiska karaktär.
För det andra: det är här icke
fråga om försvar utan om angrepp.
Väl antog kongressen en
försvars-nihilistisk resolution om principiell
anslagsvägran i parlamentet, men
icke är domen grundad därpå. Den
del av kongressens förhandlingar,
som rättegången sysslat med, gäller
motåtgärder contra aktivismen.
Kongressen har helt enkelt skjutit
undan möjligheten, att landet skulle
behöva försvaras mot ett överfall.
I själva kongressmanifestets ingress
anges som förutsättning för de
efterföljande uttalandena, ”att Sverge
icke hotas av någon fiende utifrån”.
Kongressen tror icke på någon
annan krigsrisk än den som hotar
inifrån. Det är då uppenbart, att
vad sedan följer i manifestet måste
ha avseende på d e n krigsrisk, vilken
kongressen tror ensamt föreligga.
Den kan icke rimligen ha
propone-rat åtgärder för en situation, på
vars möjlighet den nu en gång
absolut vägrat tro.
Naturligtvis kan man om detta
säga, att det bevisar omdömeslöshet.
Andra må ha rätt att anse sig vara
i besittning av mer av både förstånd
och ansvar, då de räkna med
möjligheten av ett anfall. Men var
i Sveriges lag är det dåliga
omdömet belagt med straff?
Att manifestet riktar sig mot
anfallskriget och icke tar befattning
med försvarskrigets situation
framgår ytterligare — trots den
oklarhet som utmärker slutslagordet
— av hänvisningen till den
neutralitetspolitik ”som även den
nuvarande regeringen i
överensstämmelse med den hittills under ett
sekel följda linjen för vår
utrikespolitik försäkrat sig vilja följa”.
Kongressen riktar sig uttryckligen
mot en svensk regering, som
handlar ”i uppenbar strid” häremot,
mot en eventuell aktivistregering
alltså.
An tydligare framgår syftningen
av manifestets slutvädjan ”till dem
i skilda partier, som icke äro
principiella motståndare till det
militära försvaret över huvud men som
ärligt vilja freden, att medverka i
denna aktion mot ett krig, som
under inga förhållanden kunde ens
med skenet av berättigande kallas
ett försvarskrig”.
Konklusionen blir: det är mot
aktivisternas anfallskrig
kongressuttalandet vänder sin spets.
Att så är bestyrkes på ett
synnerligen frappant sätt av ännu en
omständighet. Bland de nu för
landsförräderi dömda befinner sig d:r
Erik Hedén, sedan lång tid tillbaka
känd som en avgjord försvarsvän!
Jag känner denne ”landsförrädare”
tillräckligt efter mer än tioårig
vänskap för att kunna personligen
vitsorda, att nog är han mycket
mer ”försvarsvänlig ” än jag och än
arbetarepartiets stora majoritet.
Förresten kräves här ingen
personlig bekantskap. Faktum framgår
otvetydigt av i målet åberopade
aktstycken, av hans anförande på
kongressen, av hans förbehåll, att
manifestet ej borde infrehålla något
försvarsfientligt uttalande och av
hans storstrejksartikel i
Stormklockan den 5 febr , vilken betecknats
som uppslaget till kongressens
stor-strejksdebatt. I denna artikel heter
det bl. a.: ”Den som skriver detta
vill icke att landet skall försvarslöst
avvakta och underkasta sig ett
anfall. Icke heller att vi skulle tåla
något försök att svälta oss.”
En man, som alldeles visst anser
det vara en plikt för
socialdemokrater som för andra svenska
medborgare att försvara landet,
men som samtidigt också anser det
vara sin plikt att med efter hans
uppfattning tjänliga medel sätta sig
emot ett svenskt anfall på en grann-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
