Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Engberg, Arthur: Immanuel Kant och fredsproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med sarkastisk skärpa
uttrycker Kant sin förundran över att
ordet ”rätt” ens kunnat komma till
användning i fråga om kriget.
”Ännu anföras alltjämt trohjärtat Hugo
Grotius, Puffendorf, Yattel m. fl.
(idel ledsamma tröstare), ehuru
deras codex, den må vara filosofiskt
eller diplomatiskt avfattad, icke har
den minsta lagliga kraft eller ens
kan ha det (enär stater som sådana
icke stå under ett gemensamt yttre
tvång), för att rättfärdiga ett
krigs-anfall, utan att det finns ett
exempel på att en stat någonsin förmåtts
att avstå från sitt förehavande
genom argument, väpnade med vittnes {+-+}
börd av så viktiga män.” Dock vill
Kant t. o. m. i denna tomma
hyllning åt rättsbegreppet se ett löfte
om något bättre. Han vill tro, att
människans slumrande moraliska
medvetande till sist skall vakna upp
och bli herre över det onda. I annat
fall är allt tal om ”rätt” i
samband med krigets förbannelse* ett
skärande hån. För Kant finns det
endast en lösning av det dystra
problemet och det är åstadkommandet
av ett foedus pacificum, ett
fredsförbund, som skulle skilja sig från
pactum pacis, fredsfördraget,
därigenom att under det att
fredsfördraget gör slut på ett krig, så gör
fredsförbundet slut på alla krig.
Här måste statens individuella
frihet i ett fördrag med andra stater
begränsas på samma sätt som den
enskilda människans frihet i
stats-f ördraget. Denna utveckling kräves
av det rena förnuftet, ty den
framgår med tvingande nödvändighet ur
rättens egen idé. Vad skulle väl
Kant säga, om han finge läsa våra
mbdérna krigsfilosofer och se, huru
de i kriget se rättsbegreppets
naturliga konsekvens? Den idé, som för
Kant innebar ett ”front mot
kriget !’ ’, den leder dessa herrar till ett
lovsjungande av krigets rättsliga
Tiöghet. Ett arbete sådant som
Steinmetz ”Die Philosophie des
Krieges” (Krigets filosofi) är
typiskt för arten. Och lyssnom till
följande betraktelse av en modern
historiker (Treitschke, Hist. u. pol.
Aufsätze, Bd. III) :
”En stat, som avstår från kriget och
från början fogar sig under en
folkdomstol, uppgiver sin suveräna makt, d. a*, s.
sig själv. Den som drömmer om den
eviga freden begär icke blott det
outför-bara, utan ett vanvett, han begår ett
skol-pojkaktigt tankefel. ’ ’
Och hörom följande förkunnelse
i fortsättningen:
”Hoppet om att utrota kriget 111*
världen, är icke bara vanvettigt utan djupt
osedligt. Det måste, 0111 det
förverkligades, förvandla jordklotet till ett stort
tempel för själviskheten.”
Så skall det låta från en modern
historiker! Yi äro icke ensamma
om Kjellénare. De ha sina andliga
dubbelgångare i Kants eget land och
säkerligen också lärofäder. Ty vad
är den Kjellénska krigserotiken
annat än girigt uppsnappade smulor
från preusseriets junkerbord?
För Kants sätt att uppfatta
problemet ter det sig som solklar
humbug att göra en principiell
åtskillnad mellan privatmoral och politisk
moral. Han tar upp till behandling
spörsmålet om böra och kun 11 a,
d. v. s. om pliktens förhållande
till förmågan. Därest man
säger, att man bör en sak men å
andra sidan säger, att man icke k a 11
vad man bör, så bortfaller
pliktbe-greppet ur moralen. Det skulle då
icke kunna bli någon strid eller
något spänningsförhållande mellan
politiken som praktiserad rättslära och
moralen, ty det vore ju här fråga
0111 en allmän k 1 0 k h e t s 1 ä r a,
d. v. s. en maximteori, att
välja de dugligaste medlen för sina
på egen fördel beräknade avsikter.
För Kant blir det därför en him-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
