Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Engberg, Arthur: Immanuel Kant och fredsproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melsvid skillnad mellan vad han
kallar den moraliske
politikern och. den politiske
moralisten. Den förre väljer
statsklokhetens principer, så att de
kunna stå samman med moralen, den
senare tillverkar sig en moral som
•anpassas efter statsmannens fördel.
Det är 3 sofistiska maximer, som
•av den politiske moralisten tas i
anspråk :
1. Fa c et excusa (gör och
urskulda). Grip det gynnsamma
tillfället till egenmäktigt
besittningstagande (antingen av en
statens rätt över sitt folk eller över
•ett grannfolk). Rättfärdigandet
kommer att gå mycket lättare och
prydligare efter g ä rninge n
och låt försköna våldet (i
synnerhet i förra fallet, där den högsta
makten i det inre. genast också är
den lagstiftande överheten, vilken
man utan resonemang måste lyda) ;
liksom om man först ville fundera
ut övertygande skäl och till på
köpet först avvakta motskälen. Denna
djärvhet ger ett visst sken av inre
övertygelse om gärningens
rättmätighet, och gxiden bonus
even-t u s är sedan den bäste
rättsrepre-sentanten.
2. Sifecisti, nega (om du
här gjort gärningen, så neka). Vad
du själv förbrutit, t. ex. för att
bringa ditt folk till förtvivlan och
så till uppror, det skall du neka till
att det är din skuld. Utan påstå,
.att skulden ligger hos undersåtarnas
motspänstighet, eller också, om det
gäller erövringen av ett grannfolk,
ätt- den ligger i naturen hos
människan, som säkert kan räkna på att,
om hon icke själv med våld
förekommer en annan, skall denne
förekomma och bemäktiga sig henne.
3. ’Divide et impera
(söndra och härska). D. v. s.: finns det
bland ditt folk vissa privilegierade
huvuden, vilka hava valt dig till sitt
överhuvud (primus inter pares), så
söndra dem sinsemellan och bringa
dem på spänd fot med folket: bistå
nu detta senare under
förespeglingar om större frihet, så skall allt
bero på din obetingade vilja. Eller
är det yttre stater, så är
uppväckandet av misshällighet mellan dem ett
tämligen säkert medel att under
sken av att bistå den svagare lägga
under sig den ena efter den andra.”
För Kant står det klart att —
som han uttrycker sig — den
politiske moralisten börjar
där d e n moraliske p o 1 i t
i-k e r n upphö i*.
Det är här alltså fråga 0111 å ena
sidan en teknisk uppgift, å a
n-d r a s i d a n en sedlig uppgift. Det
förra blir ett
statsklokhets-p r o b 1 e m, där ingen fast
ledstjärna finnes för det politiska
handlandet. Den senare blir ett stat s-
v i s h e t s p r o b 1 e m, där alla
konstgrepp komma på skam. Med
en lätt parafras av ett bibliskt ställe
formulerar Kant den fredspolitiska
maximen sålunda: ”trachtet allers t
nach dem Reiche der reinen prakr
tischen Vernunft und nach seiner
Gerechtigkeit, so wird euch euer
Zweck (die Wohlthat des ewigen
Friedens) von selbst zufallen!” —
Det ’ är p 1 i k t m o r a 1 i t e t e n s
förverkligande det här gäller.
Därför kan också Kant säga: ”So ist
es ein Grundsatz ‘der moralischen
Politik, dass sich ein Volk zu einem
Staat nach den alleinigen
Rechts-begriffen der Freiheit und
Gleieh-heit vereinigen solle, und dieses
Prinzip ist nicht auf Klugkeit,
sondera. auf P f 1 i c h t gegrundet. ’ ’
Skall då plikten följas i enlighet
med satsen ”fiat justitia pereat
mundus — Härpå svarar Kant :
”De politiska maximerna få inte utgå
från den genom deras efterföljd väntade
välfärden och. lycksaligheten för varje
stat, alltså icke från det syftemål, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
