Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Engberg, Arthur: Immanuel Kant och fredsproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var oeh en av dem gör till sitt föremål
(från viljandet), såsom den högsta (men
empiriska) principen för stat svisheten,
utan från rättspliktens rena begrepp (från
b örat, vars princip är given a priori
genom rent förnuft), de fysiska följderna
därav må sedan bli vilka som helst.
Världen kommer ingalunda att gå under för
att det blir färre onda människor. Det
moraliskt onda har den från sin natur
oskiljaktiga egenskapen, att det i sina
avsikter (isynnerhet i förhållandet mot
andra likasinnade) är självmotsägande och
självförstörande och på så säxt bereder
rum för det godas (moraliska) princip,
änskönt det sker genom långsamma
framsteg. ’1
Om Kants andra definitivartikel
utmynnade i kravet:
”folkrätten skall grundas på en
federalis m av fria
State r”, så innesluter hans tredje
definitivartikel den fordran, att
”världsl • orgarrätten skall
inskränkas till den allmänna
hospitalite-tens (gästvänskapens) betingelser”.
Kant ser något brottsligt i all
erövringspolitik, där främmande folk
läggas under oket. Han finner det
rent utav vidrigt, att
kolonialpolitiken till på köpet göres till ett
medel för ökade krigsflottor och på så
sätt tjänar till ny krigföring i
Europa. Men en sådan politik
föres av makter, ”som göra stort
väsen av sin fromhet och alltunder det
de dricka orätt som vatten vilja
anses som utvalda i sin rättrogenhet”.
Respekt för andra, det är för Kant
det högsta budet både i
individernas och staternas inbördes
förhållanden. Till hans etiks grundsatser
hör, att var och en har rätt att
behandlas som självändamål, och han
kräver obetingad helgd för samma
grundsats i den mellarifolkliga
politiken. Den ena statens
”besöks-rätt’’ gentemot den andra får icke ha
erövringens och undertryckandets
karaktär, endast hospitalitetens.
Även om man icke får lita på att
politikernas goda vilja skall
åstadkomma världsfreden,, finns det dock
andra faktorer, som synas Kant
verka för målets realiserande. Det
är här särskilt två omständigheter,
han vill framhäva. För det första:
krigen bli allt odrägligare för folken.
Ju mer folken kommersiellt och
kulturellt föras tillsammans, desto
vådligare och ödesdigrare bli de
rubbningar, som krigen åstadkomma.
Detta, menar Kant, måste driva till
ett fördrag. För det andra: folkens
alltmer ökade självbestämmanderätt
ifråga om statsstyrelsen. Kant
följde med det allra livligaste
intresse den nya republikbildningen i
Amerika och såg i denna ett
förhoppningsfullt symptom. I den
dynastiska statens förvandling till eiia
folkstat med självständiga borgare
ser Kant den säkraste
fredsgaran-tien.
Det närmaste århundradet efter
den Kantska fredsavbandlingens
publicerande skulle emellertid komma
att erbjuda ett skådespel av allt
annat än fredlig art. De Napoleonska
krigens fasor skulle snart fylla
Europa och en ny imperialistisk
våldspolitik avföda den ena
katastrofen efter den andra. Men om
detta skådespel skulle fyllt
filosofiens mästare med sorg, så skulle
dock samma århundrade låtit honom
se ett annat skådespel, som förvisso
återgivit honom hans tro på fredens
seger. Det var det vaknande
proletariatet, det var socialdemokratins;
segertåg genom länderna. De
faktorer, som Kant betraktade som
fredens befrämjare, fingo här träda i
skuggan för en ny makt, vars
freds-vilja och rättfärdighetsdrift skulle
ha fyllt Königsbergaren med jubel.
Med proletariatets internationella
revolt mot krigspolitiken inleddes
en ny tid, som bragte
fredsproblemet i ett delvis nytt läge. Men i
socialdemokratins på det internatio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
