Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Carleson, C. N.: Annexioner och krigsskadestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste genomkorsas av den
ekonomiska gemensamhet, som slagit fast
rot anitingen i äldre eller nyare tid.
För att tydliggöra svårigheter
öch möjligheter kunna vi taga
några exempel. Tag först Belgien!
Där bo två ras- och språkskilda
folk, men de känna sig som e n
nation. Att spränga dem isär vore
att driva nationalitetsprincipen till
karikatyr. Vi möta här
densammas begränsning. Icke bara
språk och härkomst konstituera en
nation. Området Belgien har i
århundraden bildat en enhet i sina
produktionella och kommersiella
förhållanden, en enhet i sina
provinsiella oöh statliga institutioner;
”vlamisch” och ”wallonisch” voro
städse ett utåt i livsbetingelser,
intressen och känslor. De olika
folken ha vuxit samman och i viss mån
realiserat en 9International’’, en
gemensamhet, som ytterligare hade
stärkts genom demokratismens
genombrott de senaste årtiondena.
Demokratiens kraft att utjämnande
och försonande, därvid även stödd
av en revolutionerande
industrialism, lyfta upp en nation på ett
kul-turplan, som uteslöte förtrampande
av någon nationalitets rätt och
rörelsefrihet, visar oss i fallet Belgien
den väg vi böra gå för att nå ett
tryggare sakernas tillstånd mellan
folken. Kanske i ännu högre grad
gälla samma reflexioner om Schweiz.
Låtom oss nu gå vidare österut
till Polen! Medan Belgien och
Schweiz äro sin
demokratisk-stat-liga samhörighet kännande
sammanslutningar av olika raser och språk,
möta vi i polackerna ett sprängt och
skingrat, men i språk och ursprung
enhetligt folk. ”Polonia
redi vi va” — det återuppståndna
Polen — är en lösen, som springer
fram ur den aldrig förkvävda
känslan av denna enhetlighet. Men
icke blott ur den polska nationens
egen synpunkt kan kravet på Polens
återupprättande ställas — det
stödes ju redan synnerligen starkt
även av det rasnationella
argumentet — utan även med ett annat
skäl, som bör särskilt kunna
senteras av de svaga och små staterna.
Ett friställt Polen med bortåt 18
miljoner invånare, demokratiskt
organiserat, bleve ej blott en
buffertstat mellan Tyskland—Österrike oeh
Ryssland, utan även en ny makt av
mellanstorlek, ägnad att mildra
stormakternas kolossala övervikt. Det
vore ett värdefullt tillskott till de
stater, som å priori äro minst
benägna att hänga folkens öden på
svärdspetsen; det skulle betyda en
väsentlig urlastning av detta
stor-maktstryck, som hittills varit
fredens stora fara.
Vida mer komplicerade visa sig
nationalitetsproblemen i Österrike
och Orienten. I Österrike har
na-tionalitetskravet tills vidare
stannat vid en ordning, som delat det
i två varandra ungefär uppvägande
halvor, autonoma., men förenade.
Skulle det utsträckas ända till en
absolut tillämpning av
nationalitetsprincipen, bleve detta
liktydigt med Donaumonarkiens
upplösning. Stat och ekonomi ha dock
varit så starka, sammanhållande
band, att industriell utveckling och
eftergifter i fråga om folkens:
fri-och rättigheter endast kunnat
främja denna sammanhållning. Ja,
en föryngrande modernism har
t. o. m. låtit projekt födas, syftande
till en tredje autonom stat,
bildad av Österrikes sydslaver,
som kunde tänkas även attrahera
Serbien och Montenegro. Så stark
har man ännu kort före kriget
ansett dubbelmonarkien vara, att ett
dylikt experiment kunnat
diskuteras. Men även med en sådan
anordning återstode stora
vanskligheter, ty Österrike-Ungern har även
ett nordslaviskt, ett italienskt och
ett rumänskt problem att lösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
