Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Carleson, C. N.: Annexioner och krigsskadestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kunna de lösas på autonomiens
grund? Det rena
nationalitetskra-vet korsas här av helstatliga och
ekonomiska utvecklingsvillkor. Det
adriatiska kustområdet måste förbli
i österrikisk ägo; dess italienska
befolknings återförening med Italien
skulle betyda att landets enda
ex-port- och importhamnar lades under
en främmande makt. Det är i detta
sammanhang beaktansvärt, att
samma behov som Serbien haft att nå
ut till Adria, måste vara
bestämmande för Österrike att bevara dessa
kustområden. Från österrikisk
synpunkt kan således av detta skäl
”Italia irredenta” icke
förverkligas; längre än till italiensk
autonomi tillstädj er ej dess intressen det
att gå. Förloras Triest och
Dalma-tien blir Österrike-Ungern blott ett
Serbien i vida större skala.
Gå vi nu norrut, möta vi
nordsla-verna: tjecker, polacker, slovaker
och rutener. Om polackarna
avsöndras till ett nyupprättat Polen, om
rutenema samkas till sina fränder
lillryssama, återstår dock den
betydande t j e c k i’s k a nationen med
sina självständighetstraditioner från
Huss’, Hieronymus’, Ziskas och
Pro-kops dagar, med sin höga andliga
kultur, den högsta kanske bland alla
slaviska stammar, med sin på det
tyska elementets bekostnad raskt
växande befolkning, med sina
slutligen starka separatistiska
tendenser. Böhmens och Mährens
autonomi torde väl vara ett minimum av
det tjeckiska folkets frigörelsekrav.
Liknande reflexioner tränga sig
fram i fråga om Ungern med sina
sla-voner, kroater, bosniaker, rumäner
lägrade kring det magyariska
mino-ritetscentrum. Om möjligt ännu
mer hatad än centralregeringen i
Wien var för blott några år
sedan den ungerska magnatregeringen
av folken i Ungern; ännu är i friskt
minne, hur nära Budapest var en
öppen revolt i anledning av inrepoli-
tiska tvister, ej minst
rösträttsfrågan.
Orienten — det forna europeiska
Turkiet — skulle säkerligen redan
för en mansålder sedan ha löst sina
stats- och nationsfrågor, om det
endast fått vara i fred för sina
öpå-kallade ”vänner” stormakterna. Nu
senast har den tyska inblandningen
endast gjort ont värre, i det den
kluvit Balkanhalvöns slaviska stammar,
som eljes varit närmast att finna
varandra, i tvänne läger, medan de
tröga turkarna, ett stagnerande folk,
bevaras i en europeisk
maktbesittning, som hänger på tyska
bajonetter och tyskagenten, den bulgariske
Ferdinands, nåde. Annexioner,
hotande från österrikisk sida, vore
ägnade att åter rulla upp det gamla
skådespelet av split och tvedräkt,
och det är tvivelaktigt om ens
tyskösterrikisk organisationsskicklighet
skulle kunna reda upp en sådan
härva som Macedonien. Gives det
någon annan utväg både för lösande
av nationalitetsfrågoma och
tillgodoseende av Centraleuropas
berättigade krav på trygga och moderna
förbindelser i sydöst än
upprättande av en balkansk federativstat
efter en sorgfällig och opartisk
undersökning av de blandade ras- och
språkområdena? Splittringen och
den inbördes fiendskapen ha
säkerligen i hög grad överdrivits eller
underblåsts i yttersta hand av den
europeiska diplomatiens åtminstone
medelbara agenter. Jag vill i detta
sammanhang erinra om det tal, som
den österrikiska socialdemokraten
d:r Ellenbogen höll vid
Köpen-hamnskongressen år 1910; han
pläderade kraftigt mot
interventionspo-litiken och för ett Balkanförbund av
autonoma stater utan dynastier. För
oss socialdemokrater ligger värdet
av nationalitets principens
hävdande — alltså icke
rasnationalismens, utan den framväxta
kulturnationens — däri, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
