Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Carleson, C. N.: Annexioner och krigsskadestånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”nationalismen’ ’ berövades ett
farligt agitationsstoff oeh de verkliga
krigsmotiven avkläddes all
duperande ideologi. Kortligen: i stället
för ”1914 års idéer” — en
renässans under moderna
samhällsbetingelser av den forna europeiska
demokratin ifråga om nationers
rätt: folkens fria val av
statssam-fund. Eller m. a. o. som
utgångspunkt en återgång till det ideal av
förenad folkmening, folkfrihet och
därpå grundad statsmakt, som
föresvävade den stora franska
revolutionens män, men som fuskades bort av
Napoleon i första akten och av
fur-ste- och diplomatkongressen i Wien
i andra akten. Det säger sig självt,
att detta icke skulle innebära ett
fullständigt återvändande till status
quo före 1914, som i de flesta
avseenden blott var resultanten av
väpnade allianssystem och- blodiga
kraftmätningar.
Med annexionema .
sammanhänga principiellt
krigsskade-ståndskraven: penningrov som
landrov. Deras ”rättsliga”
släktskap dokumenteras av det ej så
sällan förekommande fallet, att
ockuperade områden behållas av
segraren som pant, tills
krigsskadeståndet utbetalts. Det spelar då rollen
av ren utpressning.
Mot dylik . barbarisk 9 ’fred ’9 har
socialdemokratin all anledning att
energiskt vända sig i minst lika hög
grad som mot annexioner, därför att
dylika fredsvillkor lämna agg och
hat efter sig. Yår åskådning av
kriget kräver ock denna frontställning.
Folkens ansvar för krigsutbrottet är
ju minst sagt tvivelaktigt, och om
folken ej med fog kunna anklaga
varandra för att ha framkallat
kriget, böra d e avstå från alla
skadeståndsyrkanden gentemot varandra.
Yad har den tyske arbetaren att
fordra av den franske, den ryske
arbetaren av den tyske? Endast ifråga
om två områden gör rättskänslan
ett undantag, nämligen beträffande
Belgien och Polen. I det
förstnämnda landet kunna ej ens de
styrande kretsarna, som blott fyllt
sin traktatbundna skyldighet
gentemot garantimakterna, tilläggas
minsta andel i den olycka, som
drabbat Belgien. Hela den belgiska
nationen har rätt att fordra ersättning
av rättskränkaren för överfallet,
för förödelsen, för
krigskontributio-nernas brandskattning. De makter,
som en gång iklätt sig garantien för
dess neutralitet, för dess fredande,
äro även skyldiga att samfällt ordna
denna ersättning. De må
sinsemellan utreda — med avslöjande av
hela det diplomatiska spelet —
skulden för att Belgien blev krigets
första skådeplats.
Men även Polen har välgrundade
skadeståndskrav att framställa. Lika
visst som dess
självständighetsfor-dran motiveras av äldre, mot detta
land begången orätt, av
nationalitetsprincipens giltighet inför
modernt rättsmedvetande, lika
ofrånkomligt har det anspråk på
skadeersättning för alla sina oförskyllda
lidanden i kriget. Om dess
svaghet och hjälplöshet tvungit det att
underkasta sig kriget och dess
följd-företeelser, kan dess folk sträcka ut
handen till mänskligheten och säga:
det är mänsklighetens skyldighet att
gottgöra både gammal och ny
oförrätt. Om det polska folkets
självständighet blir erkänd, då följer
även därav ätt Polen i sitt eget
folk åter har en ’herre med rätt att
ända till slutet fullfölja den mer än
hundraåriga processen ^mot
rovgiri-ga och hänsynslösa grannar.
Alltså: både i fallet Belgien och
fallet Polen handlar det om att till
nationerna vidga och för deras
räkning kodifiera den rätt, som är
erkänd och lagfästad mellan
individer och korporationer inom
nationerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
