Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Kautsky, Karl: Krigsseder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krigsseder,
Åv KÄRL KAUTSKY. (I sammandrag för TIDEN efter Neue Zeit)
1. Från bestialitet till humanitet.
Ben traditionella uppfattningen av
människan går ut på att hon av
naturen är en osocial varelse med
rov-djursinstinkter och att hon först med
kulturens framsteg börjar avsky
grymhet och blodsutgjutelse. I
språkbruket kommer denna åskådning till
uttryck i begreppen humanitet,
mänsklighet, och bestialitet (av bestia, djur)
eller brutalitet (av brutum, boskap).
Icke. desto mindre utbryter nu ett
krig, som i förbittring och
ohygglighet övergår allt, som de sista seklens
stora europeiska krig haft att
uppvisa. •— — — Hur stämmer denna
plötsliga sinnésråhet överens med
kulturens glänsande uppsving sedan ett
par århundraden? Den är i själva
verket oförenlig med den traditionella
’ ’kulturhistorien ’
Men därför behöva vi icke förfalla
till den motsatta pessimism, som
Grill-parzer gav uttryck åt i de bekanta
verserna:
Der Weg der neueren Bildung geht
Von Humanität
Durch Nätionalität
Zur Bestialität.
(Den nyäré bildningens väg går
från humanitet genom nationalitet till
bestialitet.)
Trots alla vetenskapliga framsteg
behärskas vår tids tänkande ännu av
1700-tals-åskådningar, som i
mänsklighetens utveckling se blott en
individens andliga utveckling, vilken av
sig själv drives vidare i en bestämd
riktning. Människans anlag äro för
mångfaldiga och deras utveckling eller
undertryckande alltför beroende av
växlande omständigheter för att det
skulle vara möjligt teckna
människo-andens utveckling såsom ett rätlinigt
närmande till ett etiskt ideal. Lika
falskt vore det visserligen att betrakta
kulturens framsteg som en sedlig
tillbakagång från oskuldens och
harmo-nins gyllene tidsålder. Grövst
misstaga sig dock de riktigt fina männi-,
skokännarna, som påstå, att
människorna alltid äro sig lika, alltjämt
samma bestier, vilkas inre råhet är
överdragen med en kulturfernissa, som
utan möda sopas bort, då några,
starkare fientligä intressen kollidera.
Människornas andliga organ
utveckla sig lika litet som hennes övriga
organ av sig själva. De äro
anpassade för en viss omgivning. Men denna
miljö ändrar sig, och människan
skiljer sig däri från djuren, att hennes
andliga färdigheter sätta henne i
stånd att förändra sin omgivning,
vilken sedan återverkar på henne och
ändrar henne. De faktorer, som
härunder påverka hennes etiska
medvetande äro under olika perioder alltför
olikartade för att dess utveckling skul
le kunna representeras av någon rät
linje genom hela människohistorien.
Då man trott sig kunna fastställa en
bestämd riktning har det berott på
förhastat generaliserande av erfarenheter
från en kortare tidrymd, i bästa fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
