Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Kautsky, Karl: Krigsseder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några århundraden, ett intet i
jämförelse med människosläktets hela
historia. Dess väg går varken från
be-étialitet till humanitet eller tvärtom.
Redan utgångspunkten för deri
förstnämnda uppfattningen är falsk.
Intet berättigar oss att anta, att
människan från början skulle ha haft ett
rovdjurs blodtörstiga instinkter, eller
att kriget skulle ha varit hennes
naturtillstånd. Människosläktets
stamfader torde liksom människoaporna
ha varit en växtätare, som väl
emellanåt förtärde även lägre djur men
icke dödade större och till
byggnad mer likartade djur för att förtära
dem.
Detta ändras först med teknikens
framsteg, med uppfinnandet av v
a-p en. Det är nu först, alltså med
kulturens begynnelse, som människan
érhåller rovdjursorgan och därmed
rovdjursfunktioner och slutligen
rov-djursinstinkter. Med vapnens
fullkomnande förvandlades den fredliga
växfätaren till en jägare, van vid att
döda andra högre, honom i byggnad
éch själsliv närastäende djur. Jakt,
blodsutgjutelse och mord blevo nu ett
nöje för honom.
Och nu uppfanns också kriget,
kampen mellan samfund inom en och
samma art, vilket är något helt annat än
slagsmål mellan individer inom ett
samfund. Sådant finna vi hos många
djur; men kriget är något specifikt
mänskligt med analogier blott hos de
högst stående insekter, såsom hos
myrorna.
Teknikens och språkets framsteg
befrämja de av naturen socialt
anlagda människornas sammanslutning till
fasta samfund, inom vilka individen
alltmer disciplineras, medan som hy
företeelse strider mellan hela horder
uppkomma, varvid först vapnet gör
det möjligt att döda hordens
mänskliga fiende såväl som dess djuriska.
Kriget ligger icke i människans natur
utan är en produkt av tekniskt och
socialt framsteg.
En ytterligare ny art av grymhet
uppstår, då människan lärt sig att för
sina syften kuva andra varelser, först
genom att tämja djur, sedan genom
att förvandla medmänniskor till
slavar.
Men det ges också tendenser, som
verka i motsatt riktning. Dit hör
t. ex. åkerbrukets utbredning. Den
kan leda till, att det icke längre är
nödvändigt att döda djur oeh att
därmed åter uppstår aktning för varje
främmande liv. Avvänjningen från
jakt och vapnens bruk kan ibland
föra till formlig avsky för varje
blodsutgjutelse och varje våldsdåd.
Som allmänt karaktärsdrag kan
sådan höggradig mildhet dock blott
bevaras för längre tid på öar, som äro
skyddade mot fientlig invasion. Men
eljest bliva sådana samhällen
antingen underkuvade eller ock bevara de
sig genom att frambringa ett stånd,
som yrkesmässigt bedriver krig och
jakt och därmed utvecklar
motsvarande karaktärsdrag. En
arbetsfördelning inom samhället sålunda,
mellan humanitet och bestiälitet.
I den mänskliga utvecklingen kan
man alltså icke fastställa vare sig en
alltmera utpräglad mildhet eller en
allt större brutalitet. Tvärtom finna
vi tendenser i bägge riktningarna, men
då båda komma i konflikt, ligger
snarast humaniteten under. Den mildaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
