Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Kautsky, Karl: Krigsseder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folkens krig trätt i stället för
kabinettens krig, gick
utvecklingsriktnin-gen åter från humanitet till
bestialitet.
Men detta stadium gick raskt över.
Två årtionden av nästan oavbrutna
krig hade bibragt folken större
freds-längtan än hela det föregående århun*
dradets krig under
utmattningsstra-tegi. Det behövdes sedan ett helt
århundrade innan det kom till ett
världskrig.
Fredstillståndet inleddes genom en
alldeles ny företeelse, en internationell
kongress, som fastställde det nya
Europas inrättande, en revolutionär tanke,
men genomförd av. motrevolutionens
regeringar. Blott furstarnas men icke
folkens behov beaktades. Detta
reaktionens verk i en tid av växande
demokrati ropade rent av på våldsamt
genombrytande. Men just
missräkningen förorsakade, att de
demokratiska partierna icke längre sågo
räddningen i krig mellan folken, utan
fastmer i internationellt samarbete
mellan de nationella demokratierna mot
regeringarnas international.
Under den följande långa fredstiden
stärktes, de tendenser, som redan
under 1700-talet hade grott genom det
nya produktionssättet. Framförallt
genom det industriella proletariatets
växande betydelse stärkes tendensen
till högre uppskattning av
människolivet. Men även i bourgeoisin växer
samtidigt fredssträvandena. Det
industriella kapitalet var i motsats till
handels- och finanskapitalet fredligt.
Det tydligaste uttrycket därför är
manschesterläran.
Följden var en fortskridande
mildring av sederna, en tendens, som
icke ens avbröts genom de krig,
som begynte med Krimkriget. Icke
blott den proletänska demokratin utan
även den borgerliga såg i dem
dynastiska strider. Då Preussen 1866 drog
i fält mot Österrike, visade dess
demokrati alls ingen krigsentusiasm. Och
lika litet var den franska demokratin
krigsbegejstrad, då Napoleon 1870
förklarade Preussen krig.
Till detta bidrog också mycket den
omständigheten, att härens författning
åter tagit ett steg baklänges, från
folkhär till yrkesarmé. Den allmänna
värnplikten blev icke konsekvent
genomförd. Vissa klasser befriade»
från krigstjänst genom rätt till
friköp. Det uppstår åter en
tvångs-armé, kommenderad av en faktiskt om
ej formellt aristokratisk officerskår.
Armé och folk skildes åter. De
besittande och de intellektuella
hade särskilt lika litet nu som
på 1700-talet att göra med
härväsendet. De stodo fientliga mot
arméerna liksom mot regeringarna.
Härens nederlag kändes icke som folkets.
Nationens demokratiska och liberala
element kände sig så litet hotade
genom andra nationer men så mycket
mer genom sin egen regering, att
dess nederlag i krig icke
sällan mottogos med
tillfredsställelse, icke på grund av brist på
nationellt medvetande utan just på
grund av detta medvetande. Det, som
hindrade alla nationer att konstituera
sig fritt var ju blött deras regeringar,
allas gemensamma fiender. De
demokratiska partiernas utrikespolitiska
ideal var den eviga freden och så länge
icke denna var möjlig, åtminstone
milissystem, avskaffande av den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
