Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1916 - Lorén, S. G.: Ökat folkligt inflytande på rättsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tens ordförande kommer och läser
tipp de färdiga utslagen för
nämnden”, utan att dessförinnan ”det
ringaste resonemang utbytts mellan
nämnden och domaren”, att sålunda
nämnden icke har den ringaste
aning om huru utslagen skulle se ut.
Ett så uppenbart nonchalerande
av det folkliga elementet i rätten
förekommer givetvis icke överallt.
Men den överläggning, varom
protokollen i regel tala, torde i de
allra flesta fall inskränka sig till
att nämnden, inseende sin vanmakt,
sluter upp kring ordförandens
mening. Ty det är ju så ordnat, att
får denne blott en av nämndens
ledamöter på sin sida, så faller
utslaget i enlighet med hans tolkning.
Vid 1907 års riksdag påpekade
landshövdingen, förutvarande
häradshövdingen Rudebeck såsom
något, vilket lände häradsnämnderna
till stor berömmelse, deras
”villighet att rätta sig efter domarens
omdöme”. En sådan ”villighet” har,
som vi sett, mycket förklarliga
grunder. ^
Denna nämndens betydelselöshet
blev en följd av 1734 års
lagstiftning i ämnet. Genom nämnda lag
upphävdes nämligen nämndens
förutvarande makt inom domstolen och
dess rätt att deltaga i
lagtillämpningen inskränktes till att
ordföranden skulle, innan beslut fattades,
”underrätta nämnden om saken och
de skäl däri äro, så ock vad lag i ty
fall säger”.
I ett yttrande av lagutskottet vid
innevarande års riksdag i anledning
av väckt motion angående
härads-nämndens ombildning till jury
an-föres bl. a.:
”Vår svenska häradsnämnd var från
början icke såsom nu en ständig
beståndsdel av häradsrätten, utan tillsattes för
att i vissa mål utleta och på ed yttra
.sig om ”vad sant vore”. Rättens
ordförande, häradshövdingen, var ensam dö-
mande på tinget. Utvecklingen förde
emellertid därhän, att nämnden blev
permanent. Då nämndens utlåtande för
domaren var bindande och nämndens
yttrande om fakta med tiden kom att
omfatta även deras rättsliga kvalificering,
återstod för domaren endast en enkel
lagtillämpning. Under 16: de och 17: de
århundradena försvagades av flera
anledningar domarens inflytande
ytterligare, medan nämndens myndighet ökades,
så att nämnden ej blott frikände eller
förklarade skyldig, utan jämväl yttrade
sig i rättsfrågornas hela vidd, därvid
domarens uppgift i allmänhet faktiskt
nedsjönk till att avkunna det av
nämndens pluralitet fattade beslutet, dock att
vid lika röstetal inom nämnden den
mening ansågs böra gälla, som av
ordföranden biträddes.”
I utskottets utlåtande redogöres
vidare för 1822—1832 års
lagkommittés motivering och förslag till
juryinrättning i brottmål. Härom
yttrade kommittén:
”Så vitt på den domandes förmåga och
skicklighet ankomme, kunde visserligen
ej genom juryinrättningen vinnas
tillförlitligare säkerhet för rättvisa i
domslutet än genom den vanliga
domstolsorga-nisationen. Däremot skulle
självständigheten oftare träffas hos en folkvald jury,
som efter fulländad förrättning återginge
till det enskilda livet, än hos en
domarepersonal, som blivit tillsatt av styrelsen
och kvarstodie i fortsatt
tjänsteförhållan-de. Men även i denna del måste
gagne-ligheten mät» s efter ståndpunkten av den
inre kraft, som utvecklat sig hos folket.
Huruvida Sverge uppnått den grad av
allmän bildning, den självständighet i
nationalkaraktären och den utveckling av
de konstitutionella idéerna, som
fordrades för antagandet av en juryinrättning
i brottmål, tilltrodde sig kommittén ej
kunna bedöma med den säkerhet, att
kommittén vågade ovillkorligen föreslå jurys
införande. Kommittén hade dock ansett
sig skyldig att i en så viktig fråga väcka
allmänhetens oeh den lagstiftande mak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
