Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1916 - Lundstedt, Vilhelm: Hovrättens utslag i förräderimålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i högst fyra år dömas. Är den skyldige
i följd av uppmaningen förfallen till straff
för delaktighet i brott, som därå följt,
gälle vad i 4 kap. 1 § stadgas.
Där någon annorledes, såsom genom
prisande av brottslig handling, muntligen
inför menighet eller folksamling, eller i
skrift, den han utspritt eller utsprida låtit,
söker förleda till brott, vare lag som i 1
mom. sägs.
Samma dag utslaget gavs,
anmodades jag av tidningen
Social-De-mokraten att uttala mig angående
detsamma. Helst skulle jag ha
velat uppskjuta mitt omdöme om
domen, till dess jag fått tillfälle att
framlägga en fullständig motivering
för detsamma. Som jag emellertid
redan med stöd av mina föregående
studier i saken hade alla
argumenten för domens olaglighet fullt
klara, ansåg jag mig icke böra avslå
tidningens enträgna »begäran.- Jag
yttrade därför följande, att
publiceras såsom intervju:
”1 min inlaga till rådhusrätten
avvisade, jag alla försök att
tillämpa förräderikapitlet såsom
otvivelaktigt olagliga. I en uppsats i
Tiden har jag kategoriskt förklarat,
att den i rådhusrätten fällda
förräderidomen stod i uppenbar strid med
svensk lag. Hovrättens utslag har
härutinnan givit mig fullständigt
rätt. Man skulle därav kunna
förmoda, att jag icke hade något att
invända mot detta utslag.
Emellertid förhåller det sig icke så. Det är
visserligen sant, att hovrättens dom
icke för lekmannen kan framstå
lika påtagligt och uppenbarligen
olaglig som rådhusrättens. Trots
detta^ tvekar jag emellertid icke att
kategoriskt uttala, att också
hovrättens utslag saknar rättsligt
underlag. Att nu omedelbart och i en
daglig tidning framlägga all den
nedgörande kritik av utslaget,
vartill man otvivelaktigt är befogad,
låter sig givetvis icke göra. Då jag
likväl å andra sidan på grund av
mina föregående undersökningar
angående de lagliga
förutsättningarna för de dömda handlingarnas
straffbarhet kommit till insikt om,
att de nya, utanför förräderikapitlet
liggande moment i lagen, varå
hovrätten uteslutande byggt sitt
avgörande, helt och hållet sakna
tillämpning i detta mål, anser jag mig
emellertid icke ens på detta tidiga
stadium böra avhålla mig från att
delgiva Eder mitt nu fällda omdöme
om utslaget. Jag kan så mycket
hellre tillmötesgå Eder i detta
avseende, som både min inlaga till
rådhusrätten och min uppsats i Tiden
innesluta bindande argumentering
för att en tillämpning av de av
hovrätten åberopade lagrumsmomenten
ej kan ifrågakomma, också om jag
ej på dåvarande stadier haft någon
anledning att direkt uttala detta.
Bortsett från de åberopade
lagbudens bristande tillämplighet
innehåller utslaget en mängd andra ganska
häpnadsväckande moment. Antag
t. ex. att dessa lagbud varit
användbara. Man vet nu, att rådhusrätten
ej dragit sig för att utdöma det
tänkbart högsta straff för
landsförräderi, svenska straffrättens mest
drakoniskt straffade brott.
Hovrätten vågar ej tillämpa
förräderikapitlet; ”brottet” överföres till ett
lagrum, vars straffskala medgiver
fängelsestraff, ja t. o. m. bötesstraff.
Inom denna straffskala här
hovrätten utmätt ett straffarbetesstraff,
som obetydligt skiljer sig från det
av rådhusrätten för landsförräderi
ådömda. Kongressens? syftemål att
under en rådande krigsaktivistisk
högkonjunktur söka förekomma ett
mot vår författning stridande
svenskt anfallskrig har hovrätten
uppenbarligen funnit vara av så
”synnerligen försvårande” art, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
