Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1916 - Lundstedt, Vilhelm: Hovrättens utslag i förräderimålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt och hållet utanför
menigheten varande
personer till brott. Såsom nedan skall
visas, kan ett sådant de anklagades
handlingssätt, på grund av
allmänt-straffrättsliga regler och
tryckfrihetsförordningen, icke involvera
brottslighet. Men alldeles bortsett
härifrån har jag i detta
sammanhang velat påvisa, vad hovrätten
tillåtit sig utläsa mellan raderna i
ett lagrum på grund av dess
tystnad angående en sats, vars mot
hovrättens uppfattning stridande,
innehåll bort vara varje jurist
självklart.
* #
Den utredning för
menighetsbe-greppets bristande tillämpning å
kongressen, vilken här ovan givits,
kan såsom kritik av hovrättens
utslag på sätt och vis anses överflödig,
ity att hovrätten själv indirekt men
otvetydigt tillkännagivit sin
uppfattning, att i och för sig den
omständigheten, att ”tillträde till
kongressen lämnats allenast sålunda
kallade eller eljest inbjudna
personer” måste utesluta, att kongressen
bildat menighet. Men, menar
hovrätten, denna omständighet betyder
här ingenting, eftersom
”redogörelse för kongressens förhandlingar
och å densamma fattade beslut
omedelbart bragts till allmänhetens
kännedom genom en av kongressen
utsedd kommitté”. Vad skall man
säga om och hur skall man bemöta
en dylik ”argumentering”!
Orimligheten av densamma är allt för
påtaglig för att behöva bevisas.
Vilken förnuftig människa som helst
måste inse, att de anklagade, när
de höllo sina anföranden å
kongressen, antingen talade inför menighet
eller också icke talade inför
menighet. Förelåg det senare
alternativet, d. v. s. stod det vid
anförandenas hållande fast, att den
församling, inför vilken de talade, icke
utgjorde menighet, så är det logiskt
orimligt att på grund av senare
inträffade fakta förklara, att
anförandena hållits inför menighet.
Något helt annat är, att det för
tanken icke är uteslutet att låta
menighets- eller riktigare
folksamlingsbegreppet tillämpas å en i och
för sig sluten sammankomst, på den
grund att vissa offentliggörande
fakta inträffat efter
sammankomsten. Att straffrättsligen
skänka en sådan betydelse åt efteråt
inträffade fakta måste emellertid
förutsätta dels särskilt rättsligt stöd
och dels dessutom utredning om att
talarna redan under sina
anföranden haft säker vetskap om
att dylika fakta skulle inträffa och
beröva sammankomsten dess slutna
karaktär. Båda dessa
förutsättningar saknas i föreliggande mål.
Eiktigheten av hovrättens
konstbesynnerliga uppfattning skulle
dessutom förutsätta, att vilken
sluten sammankomst som helst bleve
menighet, så snart
förhandlingarna ej enligt sammankomstens
beslut skulle för framtiden helt och
hållet förbliva hemliga. Ty
hovrätten kan icke allvarligen vilja
urgera, att någon rättslig åtskillnad
i förevarande avseende måste gö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
