Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1916 - Lundstedt, Vilhelm: Hovrättens utslag i förräderimålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har någon fullständig motsvarighet
inom privaträtten, sammanhänger
därmed, att lagstiftaren — vars
intresse av brottslingarnas
bestraffande ej är ens i någon mån
jämförligt med hans självklart oerhört
mycket viktigare krav på att
ickebrottslingar icke -varda straffade —
i brottmålen sett sig nödsakad att
mer än eljest skaffa garantier mot
domarens subjektiva omdöme, för
att icke säga godtycke. Att med
erkännande av att de åtalade
handlingarna föllo utanför
brottsrekvi-sitet i 10:14 S. L. döma de
anklagade efter detta stadgande, på den
grund att rättsmedvetandet från
synpunkten av samhällsfientlighet
tilläventyrs ville sätta dessa
handlingar i paritet med brotten efter
nämnda lagrum, är sålunda utan
allra minsta spår av tvivel lagligen
absolut uteslutet.*
Men, ville man kanske till
domstolens försvar ytterligare utveckla,
det vore ej fråga om en analogisk
användning av ett lagbud å en
Jxandlingskomplex, som faller
utanför dettas rekvisit, det gäller
fastmera, huruvida icke 10:14 S. L.
finge tolkas så, att det vore
omedelbart tillämpligt å
de åtalade handlingarna trots de
invändningar, som ovan gjorts
angående menighetsbegreppets
tilllämplighet å kongressen. För
undvikande av allt missförstånd
måste här framhållas, att man aldrig
genom någon slags tolkning av
10:14 S. L. skulle kunna övervinna
* Jfr Hagströmer: Svensk straffrätt I,
4. 51.
den här ovan redan antydda och ne-,
dan närmare utförda invändningen
emot hovrättens dom, att något
försök av de dömda att förleda till brott
i själva verket icke i’juridisk
mening kan ha begåtts.
Man kan genom lagtolkning allra
högst ifrågasätta att komma
därhän, att förutsättningen i 10:14
S. L., att anförandena måste ha
hållits ”inför menighet eller
folksamling”, icke finge lägga hinder i
vägen för stadgandets tillämpning
å anföranden inför den
ifrågavarande kongressen. Det säger sig
dock självt, att det ejj kan vara tal
om att emot en bindande utredning
om att kongressen ej kunnat bilda *
menighet enligt lagen inrangera
kongressen förmedelst lagtolkning
under detta begrepp. Å andra
sidan är det ju just genom
lagtolkning, som man måste komma fram
till, att förutsättningen menighet ej
föreligger i avseende å
kongressen. Låt oss emellertid antaga, att
den här ovan presterade
lagtolkningen icke varit fullständigare, än att
man skulle kunna alltjämt
ifrågasätta, huruvida icke ”lagens anda”
i 10:14 S. L. omfattade icke blott
anföranden inför menighet eller
annan folksamling utan även inför
något sådant som den ifrågavarande
kongressen. Motsättningen mellan
en sådan lagtolkning och det,
som utredningen här ovan givit
vid handen, kan emellertid blott
därigenom tänkas utjämnad, att
man gjorde gällande, att det —
förutsatt att lagstiftaren vid
strafflagens tillkomst hade haft något så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
