Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1916 - Engberg, Arthur: Maktfilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ipso de målet realiserande medlen.
Det såsom nödvändigt befunna
medlet att förverkliga ett moraliskt
värderat mål blir självt moraliskt
värderat.
Efter dessa erinringar gå vi att
något närmare skärskåda den
nationella kallelseläran.
En av de män, som utöva mycket
stort och. avgörande inflytande på
vår kyrkligt intresserade
akademiska unghöger, nämligen bisk. J.
A. Eklund, har i tal och skrift
inskärpt den nationella kallelseläran.
I sin bok ”Om Sverige” säger han
(sid. 228): ”Denna värnande vakt
vid Europas stora kulturgräns är en
av gud åt Sverge given gärning.”
Detta uttalande är illustrativt för
vad vi förut påpekat. Man
bestämmer utifrån en subjeMiv
värderings-position något visst såsom den av
gud åt Sverge’ givna historiska
uppgiften. Fullgörandet av sagda
uppgift blir då detsamma som
fullgörandet av guds vilja. Behöver det
väl påpekas att i och med
detsamma rycka de denna uppgifts
förverkligande tjänande nödvändiga
medlen, vilka de vara månde, in bland
det moraliskt värdefulla? De bli
moraliskt kvalificerade i mån av sia
oundgänglighet. Såsom medel i den
gudagivna uppgiftens tjänst få
de till på köpet över sig en religiöst
betonad höghet. Det blir gudomlig
plikt att göra det eller det i och
för fyllandet av den av gud givna
uppgiften.
I ett föredrag, betitlat ”Sverger
frihet”, säger hr biskopen: ”Gud
är historiens gud. Han verkar
intill nu. Han talar än till Sverges
folk. Behåll det du har, att ingen
tager ifrån dig frihetens krona.”
Som synes göres här
självförsvaret till ett av gud givet åliggande,
och här uppfattas då helt visst
självförsvaret såsom ett medel för
självbevarelsen, självbevarelsen åter
såsom en förutsättning för fyllandet
av den historiska uppgiften. Det
blir en serie av mål, där vart och ett
står såsom medel för realiserandet
av det närmast högre. Det blir då
en gudomlig plikt att
begagna de såsom målfrämjande
insedda medlen.
En annan på ungkyrkligt
akademiskt håll inflytelserik man,
hovpredikanten J. Källander, skriver i
Vår Lösen:1 ”Gud har givit oss ett
land att bruka, en kultur att lämna
i arv åt efterkommande. Vi äro
pliktiga att offra allt — även
livet — för att bevara och
för-kovra guds gåva. Det är —
kan man säga — blott en
förändring av uttryck, men uttrycken
bottna i olika stämningsgrunder och
sinnesriktningar. På den
vilje-grund, som säger: Vi måste offra
allt för att försvara vårt land, som
alltså sätter försvaret som en del
av kallelsen, blir detta —
försvarskriget — icke själviskhet, icke
självhämnd eller brutalt våld. Det
blir trohet mot kallelsen.”
Uttalandet är för vårt syfte
belysande. Självförsvaret inskjutes
såsom en del av kallelsen. Därmed
rycker det in bland de moraliskt
värderade medlen och får en
gudomlig auktorisering såsom
tjänande ett av gud satt mål.
Hovpredikanten ger sig även in
på. frågan om möjligheten att
utröna huruvida t. ex. frihetens
förlust är vår kallelse. Det enda sätt
varpå detta kan utrönas, säger han,
är att offra allt för att försvara
friheten. Det blir alltså utgången
som får avgöra, den allena blir
kriteriet på om frihetens förlust här
var vår kallelse eller tvärtom.
Man blir onekligen en smula
häpen över denna metod att fastställa
vad som är respektive icke är
vår kallelse. Å ena sidan säges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
