Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1916 - Engberg, Arthur: Maktfilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det utan vidare att frihetens
bevarande är vår kallese. Å andra
sidan säges, att utgången av
försvaret för denna frihet får avgöra
om dess bevarande verkligen är
eller icke är vår kallelse. Den
allmänna anvisningen tycks då
vara den att man skall bete. sig s o m
o m frihetens bevarande vore
kallelsen och sedan låta utgången
pröva hypotesen. Men då måste man
ju fråga sig: varför utgå just från
denna hypotes såsom självklar?
Varför icke lika gärna utgå från
en motsatt hypotes? — Svaret kan
gärna icke bli mer än ett: man
förutsätter trots allt såsom det
självklart normala att frihetens
hävdande är kallelsen. Men vad visar väl
detta annat än tendensen att låta
det som självbevarelsedriften
kräver sammangå med det min
kallelseuppgift realiserande. medlet ?
Rektor Manfred Björkquist, som
bekant ledaren för den ungkyrkliga
propagandan, skriver i ”Vår
Lösen”:1
’ ’Då vi arbetat för försvarets
stärkande, ha vi känt oss fylla en plikt
mot gud, som givit oss land och
frihet och allt vad däri vilar, att vi
skola tjäna honom och folken i
världen. Det är guds Sverge —
vi ha det till låns.”
Ståndpunkten är klart angiven i
detta uttalande: uppgiften
fastställes till att vi skola tjäna gud och
folken i världen. Medlet härför
är land och frihet. Bevarandet av
dessa är därför för uppgiftens skull
nödvändigt. Försvaret är här
medlet för detta bevarande. Dess
vidmakthållande står alltså i en
gudomlig uppgifts tjänst och får
gudomlig pliktkaraktär.
I ”Vår Lösen” har även prof.
Einar Billing skrivit
följande:1 ”Ser jag tydligt för mig, att
1 V. L. 1914 sid. 293.
1 V. L. 1914 sid. 280.
folket fått i arv en gåva som skall
bevaras också åt de andra folken
och någon vill beröva oss detta, så
kan jag ej se annat än att det är
en stor kärleksgärning att försvara
det.–––––-Vi ha dock som folk
fått något av gud att hushålla med
och vill någon taga det ifrån oss så
är det vår rätt att resa oss.”
Tanken är här densamma. Gud
har givit oss vad vi ha och
därför blir det väpnade självförsvaret
icke blott en rätt utan även en
stor kärleksgärning, naturligtvis
med hänsyn till folkets historiska
uppgift och dennas betydelse för
andra folk.
Sammanfattande kan om denna
nationella kallelselära, sådan den
från teologiskt håll förkunnas,
sägas, att den ger gudomlig
auktoritet åt en subjektiv värdering och
låter denna undergå en religiöst
betonad absolutifiering. Det är
denna gudomliga auktorisering och
absolutifiering som. åt alla de
målfrämjande medlen förlänar
gudomlig pliktkaraktär. De från
nationens sida utförda handlingar eller
vidtagna åtgärder, som inses stå i
den såsom gudomlig uppfattade
uppgiftens tjänst, bli gudomligt
auktoriserade plikthandlingar.
Vill man se ett markant exempel
på vart denna teologiska lära om
nationell kallelse kan leda, så bör
man uppmärksamma ett uttalande
av Harnack, vari han söker
rättfärdiga neutralitetsbrottet mot
Belgien: ”Vi voro — säger han — i
ett läge, i vilket det överhuvud icke
existerar formella hänsyii, utan
endast sedliga plikter. Då
David i högsta nöd tog skådebröden
från Herrans bord, hade han rätt,
ty i den stunden fanns icke lagens
bokstav”.
Detta uttalande är i all sin
krass-het det följdriktiga utvecklandet av
den nationella kallelseetiken. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
