Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1916 - Ström, Erik: Omvärderingen av Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
säga att fullkomnas. Förstå är för
honom en totalyttring av själslivet,
en känslobetonad strävan att
vidgas, att fullkomnas i hela sitt
själsliv — att få, att se, att känna ett
allt starkare ’ ’graduellt
sammanhang^ — att få ett allt starkare och
vidare grepp och begrepp om livet
och sig själv — och dess och sina
handlingar — vilket allt för Thorild
sammanfaller.
Och Allting arbetar ju enligt
honom dit — mot denna syn, dettar liv
i helhet och riktighet, famnande
rationalitet — hos människan där
gu-domsstrålen, förnuftet, är klarast,
starkast — klarast, starkast och hos
filosofen, den högsta människan
enligt Thorild, mest utpräglat och
rent.
Men ock hos honom är denna
strävan till en 1) allt vidare och 2)
allt noggrannare bestämd, rätt och
rättfärdig, intellektuell blick om
och in i världen — ock hos honom är
denna intellektuella hjärtblick och
omfamning — till sitt väsen
nödvändigt approximativ, då livet, dess
vidd och relationens rikedom och
finhet och djup är oändlig och har
en dynamisk karaktär. Den är en
oändlig tillnärmelseprocess — men
den är — som sådan — oändlig i
själva sin möjlighet. Det fanns
ingen principiell gräns för
möjligheten av storhet i blicken — det fanns
ingen gräns för möjligheten av
kraft och rikedom och djup i
kunskapens blick.
— Approximativt, växande men
aldrig slutgiltigt — kunde man
således komma åt det Hela, Ena —
kvantitativt sett, i stort och smått,
i yttre och inre mått — det
dynamiska, vitala livets (och subjektets)
relationers oändliga rikedom och
orkestrala spel — dess
proportioners svårbestämda flöden och
finhet.
i- Approximativt, växande, men al-
drig slutgiltigt — kunde man kom-,
ma åt livet — sett djupast
kvalitativt — i dess innersta väsen och
”vad’\.––––Från olika sidor sett
kallat kraft — känsla, förnuft;
betraktat mera som objektiv —
formbildande och substratenergiell,
latent, sig samlande eller movent
agerande, cederande eller procederande
kraft — eller som mera subjektiv
^— upp i dess stigande högsta inre
former av högsta rikaste, finaste
känsla och högsta, klaraste,
medvetna överblickande logos,
örnblickande förnuft och högsta,
handlande heroiska virtuella rena dygd,
kunde det , icke i slutgiltiga,
absoluta begrepp och ord definitivt
definieras — ehuru ständigt bättre.
Livets innersta anser Thorild
vara något andligt. Inför livets
lösning i detta fall,, i denna, dess
innersta gåta anser Karitz att
Thorild står mystiskt resignativ. Hur
nära man kommer det innersta,
aldrig ser man det heliga — naket. I
detta fall har Thorild en position av
vördnad. Han lyssnar, känner —
ja, böjer sitt knä, tillber. Han
tillhör här dem, som han själv och
Ka-ritz med inre besläktad sympati
benämna ”de höge i andakt”.
:— Endast verkligheten i dess
lagar alltså, dess kausalbundna
förlopp, kunde man definitivt komma
åt — genom logiska lagar som ha
en absolut, en oemotsägbar
konsekvens i sig. — För Thorild ytterst
genom lagen om den tillräckliga
grunden och motsägelselagen,
vilken är urprincipen (avigsidan,
negativet av den senare stundom
mera betonade identitetssatsen). —
Och dessa lagar sammanföllo för
Thorild, realt sett, ytterst till en
enda, som man skulle kunna kalla
den vitala nödvändighetens —
kraftmåttets eviga lag —
den järnlag, vilken, som Thorild
säger, själva evigheten, soip. gud och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
