Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Wigforss, Ernst: Militärfrågan och Internationalen efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
instinkterna inte ha upphört att
leva kvar och snedvrida omdömena.
Jag åtminstone kan inte undgå
att se en rest av nationalism i ,den
Zimmerwaldska lära, som gör
imperialismen ansvarig för allt, som
säger att alla äro lika brottsliga, alla
lika mycket angripare. Man vågar
inte gå så långt, att man lägger
skulden på sitt eget land. Man
skulle bli stenad av sina landsmän. Det
är så mycket enklare att säga, att
alla ha samma skuld, att alltså ens
eget land inte är sämre än andra.
Nu kan man visserligen invända,
att det just är vår uppgift,
Internationalens uppgift, att utrota
denna nationalism, och jag säger med
innerlig glädje amen. Men att säga
utrota och göra det är inte alldeles
samma sak. Nog vore det oriktigt
att påstå, att den nationella
egoismen har lika djupa rötter som den
individuella, men förhållandena äro
ändå analoga. Och när välmenande
moralpredikanter, komana till oss och
förmana oss att sluta upp med
klasskampen och i stället söka utrota
egoismen, för att få samhället
omskapat mycket lättare och mycket
mindre smärtsamt, så är det väl icke
nödvändigt att upprepa allt det vi
svara. Meit äro vi goda vänner med
predikanten och ha intresse för hans
upplysning, så söka vi göra klart,
huru den där hänsynslösa egoismen
visserligen är ful, men växer
naturligt fram ur ekonomiska
förhållanden, som tvinga människor att slåss
för att leva, och att vi måste göra
kampen för brödet mindre hård,
innan vi kunna hoppas på att få män-
niskohjärtat att mjukna. Och om
den nationella hänsynslösheten få vi
säga på samma sätt. Gör folken
trygga för att ingen främmande
makt skall beröva dem deras
livsuppehälle, eller tag dem ur.
villfarelsen, att andra makter vilja
göra något sådant, giv dem
säkerhet till livet, att de i fred öch ro
skola få arbeta för sin egen
utveckling, att ingen främling skall lägga
sig i deras dagliga liv och söka
omskapa dem efter sitt beläte, giv dem
detta, och ni skola få se, hur
nationalismen börjar vissna bort,
åtminstone i den del, som är välid
hotande mot andra.
Det går ju lätt att säga, att denna
nu tecknade nationalism, den finns
hos ledarna, men inte hos massorna.
Delvis är nog detta sant. Men å
andra sidan äro massorna lättare att
suggerera än ledarna. Och så.få vi
ju ändå räkna med ledarna. Om
inte de gamla så nya. De stiga
kanske upp ur folkhavets djup. Men
de assimileras mer eller mindre, de
föx^borgerligas såsom det alldeles
riktigt heter. Det stora problemet
är just, om någon ännu funnit
något mfedel mot detta
förborgerligande. De härskande idéerna äro
alltid den härskande klassens idéer,
heter det som vi alla minnas i
Kommunistiska manifestet, o<?h
sanningen är djupare än man i första
taget är böjd för att erkänna. I -den
mån arbetareklassen får del av
kulturen, får den otvivelaktigt del av
den borgerliga kulturen, som.
praktiskt taget är den enda som finns.
Och om den inte akcepteras helt, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
