Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Wigforss, Ernst: Militärfrågan och Internationalen efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte ha någon säkerhet och inte ens
någon sannolikhet för ’att försvaret
Verkligen skall hjälpa den
oskyldi-gé. Efter allt krigets barbari är
“det kanske ändå till sist den
oskyldige som går under.
3) Vad vi vilja är bort med
kriget och bort med
rustningarna. Och hur skäll det vinnas,
om man finner ut nya argument för
rustningarna?
4) Slutligen är det lönlöst att söka
bli kvitt krig, rustningar och
nrili-tarism, så länge kapitalismen
härskar, och ansträngningarna därför
äro förspilld möda, som kunde
använts bättre i kampen för
socialismen. I stället för att kompromissa
med den militaristiska kapitalismen
böra vi därför använda all vår
kraft på*att gora militarismen
avskydd av massorna, så att de, dén
dag dé taga makten i händerna, äro
beredda för den stora avväpningen.
Är kampen mot kriget lönlös inom
det borgerliga samhället?
Jag är inte alldeles säker på att
ha rätt formulérat den sista
punkten, och det vore önskvärt, att en
följande diskussion här bragte
större klarhet. Men att den
zimmerwaldska försvarsnihilismen,
åtminstone i stor utsträckning,
opererar med. teorien, att kriget är en
nödvändig följd av kapitalismen,
och att därför alla borgerliga
freds-strävanden äro utopiska, ja, att
fredsrörelsen eller pacifismen
t. o. m. är ett av kapitalismens
medel att dra arbetarna bort från
klasskamp öch socialism, kan inte
förnekas. • - j :
Dét är klart, att om denna sista
tes är riktig, d. v. s. om det
praktiskt taget icke lönar sig att söka
förebygga krigen, innan
kapitalismen blivit ersatt av ett socialistiskt
produktionssätt, då vore den enda
förnuftiga fredspropagandan den
att lägga all kraft på samhällets
omdaning i socialistisk riktning.
Under tiden gjorde det emellertid
också ungefär detsamma, vilken
militärpolitik socialdemokratin följde.
Här äro vi framme vid den första
punkt, som måste vara fullt klar,
innan det är möjligt att med
säkerhet gå vidare. Är det verkligen så,
att vi måste låta allt vårt hopp om
en varaktig fred tillsvidare fara?
Och är det möjligt att med verklig
förtröstan slå sig på kampen för
socialismen, medan man låter
kampen mot kriget vila? Jag tror att
zimmerwaldarna själva i präktiken
besvarat frågan alldeles riktigt, då
de inte låta militarismen vara, utan
i stället sätta den i centrum. En
kamp för socialismen skulle
nämligen vara ytterligt svår, om
militarismen lämnas att leva sitt éget fria
liv, d. v. s. en kamp för dén
demokratiska socialismen. En
byråkratisk statssocialism däremot, med en
relativt välnärd folkstock i till
hälften ofri ställning, en sådan
socialism låter* sig väl förena in-éd
mi-litarism och internationell anarki.
Men demokratin dör i militarismens
luft, och vilja vi ha demokrati
såsom förutsättning för socialism, då
måste vi komma tillrätta med den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
