Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Wigforss, Ernst: Militärfrågan och Internationalen efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
patrioterna torde få bråttom att
kalla programmet fosterlandslöst.
Oeh hur nära går förslaget
av-väpmngsmännens linje? Ja, om
deras mål verkligen är att framförallt
bevara freden, att bespara folken
och då: också arbetareklassen att
kastas ut i inbördes mördande i
fosterlandets namn, att verkligen
vinna något på avväpningsvägen, att
verkligen närma sig en värld, där
våldet inte längre härskar utan
frihet och fred, om detta är målet,
gentemot vilket det ingenting väger
att synas radikala och
hänsynslösa i kampen mot militarismen, då
förefaller det mig, som om även
av-väpningsmännen på denna linje
skulle känna sig vara på väg mot
det väsentliga.
Jag erkänner gärna, att vägen är
smal att gå, och att svårigheterna
äro störa. Den leder oss fram till
ett stort folkligt fredsparti, där.
socialdemokratin visserligen får bli
kärnan, men där den inte kan
bestämma ensam. När det gäller att
tillänrpa de abstrakta satser, som
här kastats fram, blir det massor av
problem att diskutera, massor av
praktiska svårigheter att lösa; Om
Internationalen verkligen kan lösa
dem, vet ingen ännu. Det får
erfarenheten lära. Vad man tycker sig
med visshet kunna se, är endast så
mycket, att det inte finnes någon
•annan väg att gå.
Den gamla försvarspolitiken har
fört oss rätt in i världskrigets
fasor, har i alla händelser inte kunnat
hindra, att proletärernas bataljoner
gå i döden för motsatta ideal,
på var sin sida om den barrikad,
som borde ha varit skiljemuren
mellan dem och deras gemensamma
fiender.
Och det nya botemedel man på
andra sidan gripit till, den rena och
ovillkorliga avväpningen, har inga
utsikter att taga folkmajoriteterna
med sig, då det gäller. Den
kommer inte att kunna förebygga nya
krig, den kommer inte att hindra
nya rustningar, därför att den inte
i sin absoluta form kommer att få
majoritet i de stora länderna. Den
kominer inte att hindra, att nya
krig bryta ut ungefär som de gamla,
och den kommer inte heller att
kunna hindra, att den stora massan av
arbetareklassern.a på olika sidor om
gränserna gripas av samma
instinktiva drift att avvärja invasionen,
att skydda det egna landet och det
egna arbetet mot förstörelse av
fiendernas härar. Proletären
kommer att gå i döden liksom nu för
ett mål som han i fredstid
förbannat, men som han, när katastrofen
brutit ut, inte längre liar kraft att
motsätta sig.
Väljer man den nya linjen för
internationell politik, har man
åtminstone hopp. Hopp 0111 att
förebygga krig, hopp om att kunna ta upp
avrustningen som ett praktiskt
problem, inte bara som ämne för vackra
predikningar. Och man har inte
bara hopp utan säkerhet för, att
när detta fredsförbund av stater en
gång omfattar de flesta av
stormakterna, då blir risken att någon
skall söka bryta freden minimal.
Och 0111 det, innan vi kommit så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
