Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Hedmansson, Karl: Dagen och det förgångna inom arbetarrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
även den rent personliga
tacksam-hetskänslan inför utförda storverk
eller i varje fall känslan av, att
arbetarerörelsens kamp är en
bestående idé, icke blott ett i dag och ett
i morgon. Man torde kunna säga,
att vi icke finna mycket av denna
känsla inom arbetarerörelsen i vårt
land.
Det är visserligen sant, att
fosterländska hyllningar av fädrens
minne äro banala, att mycket av talens
silver klingar som oäkta metall,
men på djupet gå dock strömmar
av nationell samhörighet, av
gemenskap mellan döda landsmän och de
som nu leva. Inom arbetarerörelsen
torde det i liknande fall knappast
kunna bli tal om oäkta känslor, ty
det är en gemjensam bärande idé,
som håller oss samman vid minnet
av föregångsmännen.
Men denna känsla, som helt visst
är naturlig hos ett folk av så
trofast karaktär som de svenska
arbetarna, blir icke väckt, och
följaktligen blir känslolivet splittrat kring
en mångfald andra ting, exempelvis
socialistiska önskemål, varom
dagens taktiska meningsutbyten stå
som hetast.
Det torde knappast kunna
förnekas, att den häftiga
inbördeskam-pen inom den svenska
socialdemo-tin till ej ringa del har sin rot i
känslostämningar. Hänförelsen för
det gemensamma målet
undanskymmes för speciella mål, som
absorbera all den lidelse och
hängivenhet, som förefinnes hos
vederbörande. Vid en sträng intellektuell
prövning skulle möjligen den
favoriserade idén ej ha den primära
betydelse, man av hjärtat skänker
den, men då det finnes ett behov
att skänka av hjärtat, och man icke
sett till att ge denna kärlek ett
gemensamt föremål, får man finna sig
i att kärleken är blind.
Om däremot känslopolitiken
målmedvetet överflyttades till en hän-
förelse för det centrala i
arbeta;re-rörelsen, kampen för en ny och
bättre samhällsbild, skulle dagens
bekymmer icke bliva så tunga,
problemen måhända icke så
svårlösta.
Detta önskemål är ofta framfört,
och det är vackert, det är blott
skada, att det icke kan uppfyllas. Ty
denna gemensamhet i kampen
existerar icke längre än till frågan om
formen och sättet. Och det är här,
som lidelserna vakna. Men ännu
gemensamt är det förgångna. De
Folkets hus, som byggts av män,
som inbördes stridit och diskuterat
inom dess väggar, män, som
förskingrats av döden eller tidens
kastvindar eller kanske ännu
kämpa med nya och gamla
meningsfränder inom samma trogna väggar.
Det är arbetarerörelsens levande
och döda inventarium, som är
gemensamt; organisationerna, de
utförda livsgärningarna och de
dammiga . protokollsböckerna.
Det hela är en gruva av minnen,
som kanske toge sig rätt skröplig
ut som historia, men dock för
dyrbar att fyllas med glömskans grus.
Och helt visst skulle det löna sig
att förbinda dagen med det
förgångna litet oftare än vad nu sker.
Det är förlust att tappa bort
sammanhanget med arbétarerörelsens
ungdom, ty därigenom går man
miste om den rätta förståelsen för
dess nutid.
Det är för övrigt
anmärkningsvärt, att den svenska socialismens
historia ännu ej blivit ingående
skildrad eller att historiska
uppsatser så sällan förekomma i den
socialdemokratiska tidskrifts- och
tid-ningslitteraturen. Den ende, som
med verklig kärlek dröjer vid dessa
ting, är Pehr Eriksson. Ivar
Ven-nerström och Z. Höglund ha också
bidragit till det beklagansvärda
tillståndets förbättring, men eljest
är socialdemokratin i vårt land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
