Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Martoff, L.: Gustave Hervé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talet av de franska socialisterna ville
han för krigets bejakande finna en högre
sanktion än denna plikt, och med dem
fann han detta i idén om krossandet av
den preussiska militarismen och därmed
varje militarism överhuvudtaget, i idén om
”det sista kriget”. Medan dessa tankar
i allmänhet erhöllo en ganska abstrakt
formulering, skred Hervé, som alltid
leddes av behovet att giva massan konkreta,
”avrundade” besked, djärvt sin väg
över alla historiska, politiska och logiska
hinder, i det han för sina läsare
skildrade det nya Europa, som skulle skapas
genom ett segerrikt krig.
Europas landkarta skulle ritas om
efter nationalitetsprincipen. Om så ingen
velat kriget, så begrepe dock alla, att
kriget måste få ett slut och insåge dock
alla, att man icke kunde sluta kriget
utan att överallt ha den nationella
frågan löst. Följaktligen––––––. Betrak-
telser över objektiva historiska
tendenser borde man överlåta åt anhängarna av
den ekonomiska materialismen, vilken
Hervé även före kriget skänkt sin
absoluta ringaktning.
Under den första perioden av kriget,
perioden av misslyckande för de
franska vapnen och en stor bestörtning bland
de besittande klasserna, gjorde Hervés
orgain, som vann stor spridning och
emellanåt glödde av en flammande
inspiration, ganska mycket för att upprätthålla
stämningen bland massorna. Långt
skickligare än den partiofficiella Humanité
förstod Hervé att slå an strängarna på
den frihets- och rättfärdighetskänsla,
som före kriget drivit det arbetande
folket att samlas till protest mot kriget och
på så sätt att få krigspatriotism,ens
entusiasm att flamma upp hos dem. Långt
skickligare manövrerade han också med
minnena från den stora franska
revolutionen, då han fordrade den ”allmänna
folkbeväpningen* vädrade efter J ’em-
busquisterna” (så kallar man dem, som
söka komma undan militärtjänsten),
avslöjade den byråkratiska slentrianen och
kasttraditionerna. Denna agitation vann
icke alltid myndigheternas gillande och
framförallt icke censurens. Emellanåt
gjorde han fullständigt uppror mot
denna och vägrade att följa dess
bestämmelser. Dock blev friktionsytan allt
mindre och mindre. Från en den nationella
patriotismens sängarbard blev Hervé så
småningom en det officiösa Frankrikes
predikare. Detta fordrade just
situationens logik, borgfredens logik. Alltmer
blev Hervé enskilda inflytelserika
ministrars språkrör, Millerands, Briands,
Delcassés, general Gallienis. Han tvangs
att avstå från sin uppriktighet, att låta
schackra med sina principer. Efter att
tidigare ha tillsammans med andra
vänsterpublicister fordrat parlamentets
oinskränkta kontrollrätt — stödd på
minnena från konventet — måste han nu
uppträda emot de socialistiska
deputerande-nas förmätenliet att vilja ”veta allt”.
Efter att tidigare ha rasat mot
censuren och hånat den och icke iakttagit dess
påbud, föll han nu våldsamt över den i
sin opposition mot regeringen oförsonlige
Clemenceau och det just i samma
ögonblick, som Clemenceaus organ blev
undertryckt för några dagar för sitt
bekämpande av censuren.
Hervé blev officiös journalist. Men
han sålde icke sina övertygelser. Med
den för honom egendomliga rätlinjigheten
utvecklade han ondast ut i dess yttersta
konsekvenser parollen ”allt för segern”.
I namn av denna paroll hade han
tillsammans med de andra socialisterna fordrat*
att kriget i varje hänseende skulle bli
ett folk- och befrielsekrig. Dock plägar
händelsernas gång icke bestämmas av
endast en faktor utan av flera, som verka
i olika riktningar. Trycket från
demokratin stötte på ett starkt mottryck från
andra sociala krafter. Att öka trycket
betyder att provocera ett ökat mottryck,
det vore att bringa i fara den ”heliga
enighet ’ som dock erkändes som en
oumbärlig förutsättning för kriget. De
officiella ledarna vrida och vända sig i
snaran av denna motsägelse, kasta den
ena dagen upp frågan om den reella
kontrollen, den andra dagen missbruken av
belägringstillståndet, nästa dag åter om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
