Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Martoff, L.: Gustave Hervé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I en serie av artiklar uttalar Hervé
sina tankar över den ”förestående”
revisionen:
Om — skriver han på sitt
karaktäristiska manér i artikeln: Franska
socialismens kris — om klassocialismen är en
dogm, om vi endast ha att räkna med
solidaritet och broderskap mellan alla
länders arbetare; om såsom efter den lära,
på vilken vi förut trott i femton år, de
regerande och besittande i det egna
landet äro våra enda fiender, då äro
Zim-merwaldsocialisterna i full rätt. Då må
vi också så fort som möjligt säga till
våra arbetare, att de farit vilse under de
tjugu månader, de kämpat mot de tyska
arbetarna–––––-att de borde vända
sina vapen mot sina skyttegravskamrater,
med vilka de lidit tillsammans, mot de
franska borgarna oeh stämma upp
Internationalens refräng.
Men — menår han vidare — man
måste vara gripen av en andlig kortsynthet
eller av en allsidig kretinism för att än
i denna dag tro på detta hjärnspöke och
för att icke inse det ömkliga
sammanbrottet av hela vår uppfattning om
klass-kampssocialismen, denna uppfattning som
vi under de senaste tretti åren läto
påtvinga oss endast därför att vi blevo de
besegrade (i det sista kriget). *
iSkulle vi icke besitta tillräckligt med
mod, ärlighet och vidsynthet för att
konstatera bankrutten icke för socialismen
överhuvudtaget utan för den
uppfattning av socialismen, som vann överhand
i Frankrike efter kongressen i
Amsterdam 1904?
Då kriget bröt ut, vad blev då av.
denna vår teori, vars byggnad hade förts
upp på de internationella kongresserna
under ledning av den tyska
socialdemokratin. Yid första skottet gick teorin
upp i rök — :–––-. De tyska arbetarna
och de tyska borgarna ställde sig under
vapen, medan de franska arbetarna och
de franska borgarna gjorde precis
detsamma med en rörande enstämmighet.
”Teorien” — säger Hervé — hade icke
endast varit ur stånd att förebygga
kriget, utan det var just den, som bar
skulden, att kriget överhuvudtaget kunde
bryta ut. I verkligheten. Den enda
utsikten att ännu undvika kriget skulle
kunna ha varit den tyska
socialdemokratins förvandling till ett tyskt
nationalsocialistiskt parti efter Siidekums mön-
. * Denna tanke, att nämligen Tyskland
har påtvingat det 1870 besegrade
Frankrike även de andliga formerna för den
socialistiska rörelsen, utvecklar Hervé i
andra artiklar.
ster, vilken är tusen gånger skickligare
och mera realistisk än Haase. Hade i
Tyskland ett dylikt nationalistiskt parti
bildat gemensamt block med den
borgerliga vänsterns partier, så skulle det ha
varit i stånd att genomföra ett
parlamentariskt system med ministeransvarighet
och att tämja den feodalpréussiska
militärkasten. Och hos oss själva skulle
partiet ha slutit ett förbund med
radikalerna och förvandlat sig till ett
ministe-riellt regeringsparti, Jaurés med sitt
realistiska geni hade varit minister — för
att leda hela vår utrikespolitik i
riktning av ett närmande till det
demokratiserade Tyskland. Men
klasskampsdog-men och den taktik av kvävande
ofruktbarhet, som genom denna dogm
påtvingats oss och de tyska socialisterna,
förhindrade oss att nå det, som vi borde
eftersträva. Och efter denna dogms dubbla
bankrutt uppfordrar man oss, att
återställa Internationalen på denna
dogmatiska grundval.
”Den tyska socialismens kris” —
skriver Hervé i en annan artikel — är
samtidigt också den internationella
socialismens kris i alla länder: i Ryssland,
England, Frankrike och Belgien, liksom också
i Tyskland och Österrike komma
socialisterna med eller mot sin vilja att få välja
mellan den tyska socialismen, grundad på
den abstrakta klasskampsidén och den
nya uppfattningen av socialismen, en
uppfattning, som jag gärna vill beteckna
som nationell för att betona att den i
varje land vuxit fram ur det
ifrågavarande folkets hembygd, historia och
nationella karaktär, att den bär prägeln av
nationens själ och måste verka inom
nationens ram.
Den helige Karl Marx lärde oss
klasskampen. Emellertid se vi att hela
framåtskridandet, hela räddningen ligger i
ett samarbete mellan klasserna inom
nationen. Aldrig kommer klassernas och
människornas ”heliga enighet” att vara
nödvändigare än dagen efter den
katastrof, vi nu genomleva och som står utan
exempel i mänsklighetens historia. Huru
många ruiner skola icke återställas? Huru
många sår helas, huru många behov
stillas?
Skulle vi då som galningar på nytt
taga upp predikan om klasskampen, om
ett socialt, om ett borgarkrig? Jag
betackar mig därför! Den politiken ger
för litet åt de egendomslösa, den är
alltför skadlig för nationen i dess helhet,
vars industriella utveckling den
förlamade, för republiken, vars normala och
småningom fortgående utveckling den fÖL
hindrade I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
