Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Ström, Erik: Omvärderingen av Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han kallar bl. a. den inre känslan
eller det inre bifallet, den inre
i övertygelsen eller rösten,
naturens röst. — Det svarar i
allmänhet mot engelsmännens ”inre
känsla”. — Det är ofta liksom ett
intuitivt-instinktivt omdöme, vars
utslag är direkt, vars etapper man
ej ser — ett omdöme, som han ofta
anser vara det säkrare, sannare —
mera ursprungligt, oförvillat av
salongsåskådningar — ett slags
högre, finare ratio — kontroll- och
.utslagsverktyg — tungan på vågen.
Ofta är det själva slutresultatet
— utslaget av hela den aktiva,
vägande, jämförande processen.
Låt oss jämföra — och låt oss
sedan lyssna till den inre rösten,
säger han bland annat.
På det praktiska, moraliska områ •
det blir det för honom, ett med la
conscienee, samvetet — en direkt
utslagsgivande känsla på gott och
ont, rätt och orätt. Den är den
bästa av alla casuister och det är
först när man schackrar med
henne, som man har behov av
subtila resonemang. Med ett rent
ärligt förstånd anser han det
däremot stå i harmoni. Det är — över
våra handlingar — den dom som
vi bära däröver inom oss själva.
Det är i det religiösa — gentemot
gud — det oändliga — mystéren han
anser ”les raisonnements” för
speciellt r’téméraires ’ ’ (förvägna).
Dock deducerar han fram åtskilliga
rationella egenskaper hos gud. Han är la
supréme intelligenee. Hans vilja driver
världen. Men denna vilja, låter han
förstå, styres av denna ”högsta
intelligens”, Det är — han utsäger det med
logisk bestämdhet ifråga om den även
så immateriella människosjälens vilja —
omdömesförmågan, den intellektuella
förmågan, som bestämmer.
Döt är det yttersta — den
bestämmande orsaken. Han vänder sig överallt mot
• dem som anse världen och människorna
styrda av blinda krafter och viljor —
strävar i allmänhet ~ relativt sett — till
en rationell förklaring av världen. Även
guds moraliska egenskaper — där han
teoretiskt anser sig våga tolka dem — äro
rätt rationellt fattade och förklarade. Så
är hans godhet = kärleken till ordning
o. s. v.
Begreppen ordning, harmoni återkomma
för övrigt jämt hos Rousseau. Hans
téodicé är rätt rationalistisk. (Jag vill
därmed icke säga att den är logisk. Det
är ju icke Thorilds och kollegers heller.)
lAllt är i harmoni — utom i
människolivet. Det onda har moralisk-metafysisk
grund. Människan har icke brukat sin
frihet, sitt förstånd rätt.
Det finnes emellertid här — som på
åtskilliga andra punkter, anser han —
mystärer (man må alltid minnas, han
vänder sig i allmänhet mot den tidens
ytliga salongsmaterialister, som , ansågo
sig ha löst allt) — svårlösbara eller
olösbara saker, inför vilka det begränsade
människoförståndet står still. Fattar han
dessa mystärer i viss mening som
irrationella, kan man däremot icke säga, att
han fattar dem som antirationella.
Det. är emellertid här, och speciellt
inför den yttersta mystären, livets
yttersta grund och vara, Gud —
som Rousseau anser känslan
teoretiskt och framförallt praktiskt har
sin egentliga plats.
Det är i relationspunkten, i
känslan av hans ”rapporter” med
jaget människan bör söka, bör
vända sig till Gud, säger han.
Han har en kristet-platonsk
åskådning — och han gillar ytterst
blott de känslor, som äro religiösa,
som känna, se gud i sina
”rapporter” med honom. Det är — i
naturen, som är guds verk och delvis
hans hem, i människan, där hon
uttrycker det goda, gudomliga och
framförallt i sig själv, i direkt
anslutning.
Rousseaus ”känsla” står således
— teoretiskt sett — och vill han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
