Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Ström, Erik: Omvärderingen av Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det centrala (praktiskt-politiska)
målet för Thorild — det han
ständigt återkommer till — måste
därför bli — harmonien mellan staterna
sinsemellan, den högsta Enheten,
drömmen, som måste bli verklighet,
om alla jordiska rikens Harmoni.
Han kämpar också för ett slags
”världsfeder&tioii” — en jordisk
Allharmonarki, som han kallar det
— som Set högsta politiska idealet.
Detta, varom vi ock drömma —
varldstillståndet har ju sina
likheter — var något djupt väsentligt,
genomgående i Thorilds liv och
tanke.
Hans resa till England hade ett
besläktat mål. Han gör sedan
utkast, där han försöker teoretiskt
realisera det, hemma i Sverge och
försöker senare, när han lever
utrikes, i sina brev till påven och fran*
ska regeringen göra upp stora
utopier i denna riktning.
För honom var det emellertid inga
utopier men rena verkligheter. Han
drömde om att göra politiken till en
rättsvetenskaplig matematik — till
en ren tillämpad objektiv rationell
vetenskap.
Men när han går till det praktiska,
brister han här som i den estetiska
kritiken. —
— Han trodde själv först att
franska revolutionen var en sådan
kraft som arbetade för en ny, en
större Harmoni. Men då han tyckte
sig se att den var en blind,
förstörande, anarkisk kraft, vände han sig
från och mot den. Hans ställning
till denna förändras — men intet
omslag sker i djupet av hans
åskådning. Tvärtom — den klarnar,
stillnar, raknar. Han bringas att
resignera en smula i sin naiva tro på
idéernas, idealernas snabba
verkliggörande, hans intelligensaristokrati
skärpes, hans fordran på förnuftets,
den rationella rättens absoluta
herradöme blir allt strängare.
Hans kamp blir därför en allt
starkare och allt renare idékamp, den
rationelle idealistens kamp mot Våld
och Väld, mot irrationellt regemente
— mot passioners, partiers, alla
arter tyranniers, alla ensidiga
irrationella viljors och makters subjektiva,
ostadiga regemente — mot den
subjektiva irrationella politikens vilda
princip, som han kallar Helvetets —
för det han kallar Himmelens och
Ärlighetens, den objektiva
sanningens, Rättens princip.
Thorild har en glödande iver för
folkets rätt och väl. Rättskänslan
och barmhärtighetskänslan äro
några av de starkaste i honom — och
samkänslan är central. Han vill
allas väl och harmoni och brödraskap.
Författaren påvisar hur han i sin
motivering står långt närmare
Spi-noza än rousseauister, utilitarister,
känslosociologer. Dock synes mig
— åtminstone praktiskt och
motoriskt sett — har han åtskillig
blods-frändskap med dessa. Särskilt
skulle jag vilja betona — något som
författaren icke förnekat, men icke
som det synes mig tillräckligt
betonat — den betydelse de torde ha
haft på hans känsloliv här som i
annat (och så medelbart på hans
tankeliv).
Och jag undrar, om i hans varma
vilja till folkets väl, till reform
överhuvud, han blivit djupare
påverkad av någon än Rousseau.
Men han rationaliserar, renar
dessa influenser. Men det är ju vägen
— och den författaren, själv bidragit
att visa.
Man måste medge, att den
framställning, som givits av Thorild och
hans tankeväg, i stort sett bevisats
— i det väsentligja, i sina huvuddrag
står fast. Förvisso är val nu det
viktigaste bidraget vunnet till
fullständigande av den belysning, var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
