Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Örne, Anders: Lantarbetet i Sverge för hundra år sedan. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
timmars vila på middagen, varefter
arbetet fortfor till solen gick ned.
Ofta biträdde man varandra i
slåt-terarbetet och då följde icke sällan
”slåttergille”, som en avslutning på
det hela. Man dansade och
svängde om med varandra och sökte på
alla sätt att få en glädjestund
ovanpå det ansträngande arbetet.
Vid skörden kunde man icke börja
så tidigt som under slåttertiden.
Medan det var bäst att slå gräset då
detta var bemängt med dagg, måste
sädén vara alldeles torr när denna
skulle skäras. Vi säga skäras, ty
ännu ett gott stycke in på 1800-talet
använde man sig av handskära vid
brödsädens skördande. Annars
ansåg man att allt för mycket blev
till spillo. Det var endast vid
vårsädens avmejande, som man
begagnade sig av lie, utom på
herregårdarna, där fälten voro stora och
därigenom krävde andra
arbetsmetoder. Det var huvudsakligen endast
kvinnorna, som användes till
skärningen av säden. Ofta voro gamla
gummor synnerligen slängda i detta
arbete, som de fått inlärt i sin
barndom och sedan under ett helt långt
liv praktiserat. Även ifråga om
sädens inbärgning var mån nödsakad
att hålla sig till rimliga gränser
ifråga om arbetstiden, åtminstone på
morgonen. Däremot kunde dessa
icke sällan utsträckas ut på
natt-kröken, om väderleken såg hotande
ut och säden var torr och bra ute på
fälten. Sådana nödfallsarbeten
utförde emellertid både drängar och
torpare gärna. Var icke bonden
alltför snål belönades man med något
”extra” emellan lassen, bestående
av mat och brännvin.
Så ha vi slutligen ett annat slags
arbete, om vilket vi i någon mån
också få erinra — linet och
linberedningen. I varje gård odlades
under äldre tider lin. Sådant
användes för husfolkets behov och det in-
gick också mångenstädes i
tjä-narinnornas löneförmåner.
Åtminstone under mediet av förra
århundradet hörde det ingalunda till
sällsyntheterna att en piga skulle ha lin
sått hos den husbonde, hos vilken
hon tjänade. I alla händelser
krävde detta ett ganska betydande
arbete. Det började med
”rysknin-gen”, som skedde på hösten, samt
längre fram i oktober eller
november ”brytningen”, som var en
efterlängtad högtidsstund, icke minst för
ungdomen. Till varje by hörde
nämligen i regel en
badstugubygg-nad, som låg till hälften nedgrävd
i jorden. Medelst användande av
brytstolar skedde här brytningen, i
vilken de flesta ungdomar i en by
brukade deltaga, ävensom äldre
torpare och husmän. Männen
”kra-sade” linet eller med andra ord,
behandlade det i sin grövsta form,
varefter de lämnade detsamma till
kvinnorna, som ”lenade” det.
Ar-. betet, som i regel förrättades under
en eftermiddag eller kväll,
avslutades oftast med ett duktigt kalas —
”brytesgille” —* med ty åtföljande
dans. I regel skulle brytningen av
linet vara avslutad före den tid då
tröskarbetet började. Kvinnorna
tillkom det sedan att fortsätta med
skäktning och spånad. I likhet med
vad vi förut anfört pågick denna
senare kväll efter kväll så länge
vintern varade.
Vi ha nu i det föregående
behandlat lantarbetet sådant detta pågick
å bondgårdarna. Vi skola i detta
avseende ävenledes ägna
herregårdarna en smula uppmärksamhets
Statkarlssystemet, sådant som detta
med mer eller mindre förändringar
ännu praktiseras i olika delar av
landet, hade icke införts i nämnvärd
mån under början av 180.0rtalet. Det
torde först under mediet av samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
