Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Backlund, Sven: Brytningarna inom den tyska socialdemokratin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SV. BACKLUND: BRYTNINGARNA INOM TYSKA SOCIALDEMOKRATIN. 37
och självbestämmanderätt, är man
icke blind för, men för att
förhindra ett sådant öde anser man den
enda .framkomliga vägen vara att,
så länge regeringen icke klart och
tydligt frånsäger sig alla
erövringsavsikter, gå självständigt fram
mot regeringen. Skulle det vara
riktigt, att en sådan hållning
demoraliserade det egna folkets
värnkraft, så fölle ansvaret härför icke
på socialdemokratin utan på
regeringen, som var den som genom sina
erövringsplaner bröte
"borgfreden".
Klyftan mellan majoritetens och
minoritetens allmänna åskådning
ligger öppen. Efter
rikskonferensens förhandlingar måste också
Vorwärts konstatera att
"stridsfrågor rullats upp av ett djup och
en oförsonlighet, varöver ingen
brygga leder och vars lösning
endast kan finnas genom ett
antingen — eller". Minoritetens
styrka ligger i att dess politik troget
ansluter sig till partidagarnas
beslut och Internationalens
grundsatser. Även majoritetsriktningen gör
emellertid gällande, att dess
hållning icke står i strid med andan i
partidagarnas och de
internationella kongressernas beslut men
tilllägger — såsom Scheidemann öppet
sade ut på rikskonferensen — att
även om så vore förhållande, kunde
starkt ifrågasättas om dessa beslut
kunde stå som absolut förbindande
i en dylik abnorm och absolut
oförutsedd situation. Accepteras
denna ståndpunkt, kommer man
emellertid endast så mycket snabbare
fram till den politiskt avgörande
skiljelinjen mellan majoriteten och
minoriteten: uppskattningen av
Bethmann-Hollwegs politik som en
fredspolitik eller som en
krigspolitik.
Den motsatsen går förvisso
mycket djupt men kan dock aldrig
givas karaktären av "mot varandra
stående världsåskådningar’’ och
utesluter icke à priori möjligheten
av ett samförstånd. Så är också
att märka att t. ex. Ed.
Bern-Stein ännu så sent som dagarna
före rikskonferensen i sept. 1916
icke utan vidare avvisade varje
sådan möjlighet. Samförståndet
skulle då vinnas, skrev han, "på en
linje, som skulle motsvara
inledningsorden i 4 augustiförklaringen
och den ursprungliga av fraktionen
beslutade avfattningen av en
ytterligare sats, # som då blev ändrad
blott av utomliggande grunder".
Bernstein hoppades själv just ej
mycket på sitt förslag; men redan
dess framställande vid en så pass
sen tidpunkt är ganska märkligt.
Och det finns mycket fog för det
antagandet, att om de båda
meningsriktningar, som här skisserats
i sina huvuddrag, i sin renhet
kommit att stå emot varandra, så skulle
det icke ha kommit till den
katastrof-artade splittring av partiet, som nu
ägt rum. Det för partiet ödesdigra
* Ordalydelsen av denna sats är
veterligen icke känd. Bernstein upplyser ej
heller alls om dess innehåll. Däremot har
Humanités bekante schweiziske
korrespondent vid något tillfälle meddelat, att
4 augustiförklaringen på anmodan av
Bethmann-Hollweg verkligen undergått
någon mindre omredigering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
