Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Dalgren, Lars: Några ord om historisk objektivitet och historiska “omvärderingar“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS DALGREN: NÅGRA ORD OM HISTORISK OBJEKTIVITET. 39
kologisk nödvändighet upphov till
sin motsats. Det kan hända, att
allmänheten ej nöjer sig med att
undandraga sig åhörandet utan går
över till att positivt förneka den
gängse förkunnelsen. Då tillkomma
alster sådana som ’ ’Gustaf-Adolfs
-legenden i sanningens ljus" eller
"Bedrägeriet inom Karl XII:s
historia", vilka i sin svartmålning
avlägsna sig längre från sanningen än
även den mest ensidiga panegyrik.
Mydket sällan möter man den känsla
för alltings relativitet, som (också
enligt Hjärne) är "det historiska
åskådningssättets grundkrav’’.
Ett par gånger har författaren till
dessa rader offentligen uppträtt mot
den ’ ’historiska’’ litteratur, varpå
nyss givits ett par exempel. Det är
självklart, att syftet därmed ej
varit enbart att försvara vissa
hänsovna potentater. Det är ur
folk-bildningssynpunkt den måste
bekämpas. Den sprider falsk kunskap
och kan väcka svårutrotliga
fördomar. Särskilt allvarlig blir saken,
om författarna krydda sin
framställning med insinuationer mot
misshagliga auktorer för att vara
köpta eller dyl. Därför har det också
förefallit mig, som om recensenten i
partiets huvudorgan visat en
alldeles opåkallad "ädelhet" i de
anmälningar, han understundom ägnat de
alster, varom det här är fråga. Jag
föreställer mig, att mången läsares
slutreflexion efter att ha läst t. ex.
recensionen om Höglunds
Gustav-Adolfsbroschyr varit ungefär
följande: Ja, det kan ju hända, att
det finns en del anmärkningar att
göra, men det är nog ändå ett
ganska framstående arbete.
I arbeten av ifrågavarande art
figurera gärna några historiker, som
karaktäriseras som framför andra
"opartiska" och "kritiska", utan
att man egentligen förstår, vad de
gjort för att förtjäna dessa epitet.
Då det nu för en historiker är en
ytterligt obehaglig uppgift att ta
upp till vederläggning allt, vad den
eller den tydligen för vetenskaplig
historisk forskning absolut
främmande skribenten yttrar, har jag i
stället tänkt, att möjligen något
kunde vinnas genom några
reflexioner om historisk opartiskhet och de
krav i detta avseende, som rimligen
kunna ställas på en historisk
författare.
Först och främst må då från
början fastslås, att en objektivitet i
den meningen, att författaren skulle
stå absolut oberörd av vad han
skildrar och endast inregistrera fakta,
är ej endast omöjlig utan t. o. m:
föga önskvärd. Historien handlar
dock om människors handlingar och
öden, och de problem, olika tider på
olika sätt och från olika
utgångspunkter sökt lösa, äro ofta
oberoende av tidernas växling desamma.
Då historikern skildrar t. ex.
striderna inom en stat vid en tidpunkt,
vilken som helst, igenkänner han
tilläventyrs strömningar, som äro
mer eller mindre lika dem som
uppröra ihans egen tid. Det torde vara
tämligen omöjligt att förhindra, det
hans sympati därvid rent spontant
mera följer den ena än den andra
riktningen. Vad man därvid kan
begära är, att han har detta klart
för sig och medvetet aktar därpä
samt att han söker göra den
motsatta ståndpunkten rättvisa genom
att sätta sig in i dess företrädares
sätt att se. Om t. ex. en protestant
skall skildra den påvliga politiken
under motreformationen, kan man ej
rimligen begära, att han skall stå
lika sympatiskt stämd gentemot
bägge de stridande parterna. Men han
måste göra sig förtrogen med
påvarnas sätt att se och söka bedöma
deras handlingar från deras egna
utgångspunkter.
Vidare får man ej förbise, att i
själva urvalet och anordnandet av
det historiska stoffet ligger ett parti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
