Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Dalgren, Lars: Några ord om historisk objektivitet och historiska “omvärderingar“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
TIDEN
tagande. Hur skall t. ex.
fördelningen mellan politisk historia och
den s. k. ’ ¾iltur historien"
genomföras? Kravet på en sådan absolut
objektivitet synes också — bortsett
från att det är omöjligt att
uppfylla — komma i strid med en
annan för en historiker lika viktig
egenskap. Han skall ju ej endast
vara "objektiv’’ utan också
"kritisk". Däri ligger givetvis för
honom en förpliktelse att avväga
betydelsen av olika historiska
fenomen. Han skall lära oss "vad som
sker under det, som synes ske".
Men vad är detta innerst annat än
ett partitagande mellan olika
riktningar? Bakom detta partitagande
ligger skribentens allmänna
uppfattning om vilka faktorer, som äro de
väsentliga, om vad som skall vara
utvecklingens mål och i samband
därmed vad som är ett framsteg
eller ett återfall.
Men skulle således fordran på
kritik konrnm i svår konflikt med det
eventuella kravet på absolut
objektivitet, så ligger å andra sidan just
däri en borgen för att den
subjektivitet, som vi anse vara en
ofrånkomlig sida hos all
historieskrivning, ej urartar till hejdlöst
godtycke. Därigenom bindes
nämligen historieskrivaren av de vanliga
lagarna för källkritik. Hans
förmåga av kritik skall nämligen
i första hand visa sig i
behandlingen av källorna. Det har ibland
förefallit mig, som man menat att
den författare vore den mest
kritiske, som mest kritiserade de
skildrade personligheterna. Ingenting
kan naturligtvis vara felaktigare.
Men före författandet går hos varje
vetenskapligt skolad historiker ett
noggrant fastställande av
källmaterialets beskaffenhet och
tillförlitlighet. Och då får naturligtvis ej
den omständigheten, att en källa har
uppgifter, som styrka en av
författaren omtyckt teori, hindra dess ra-
tande, om den uppvisar de tecken,
som enligt nyssnämnda regler för
källkritiken göra den misstänkt.
En direkt följd av ovanstående är,
att man, när man vill avgöra en
historieskrivares tillförlitlighet, just
har att göra ungefär följande
frågor: På vilket material har han
byggt sin framställning, och hur är
detta material utnyttjat? En dylik
frågeställning inför t. ex. tysken
Mehrings arbete om Gustaf II Adolf
skulle antagligen vara rätt givande.
En grupp av historiska källor, som
alltid måste anlitas med ytterlig
försiktighet, är memoarern a.
Dessa äro ju skrivna av personer,
som stått mitt uppe i de händelser,
de skildra, och således oftast varit
part i desamma. Oftast ha de också
utpräglad tendens t. ex. att inför
eftervärlden rättfärdiga skribentens
egna handlingar. Relativt
pålitligast äro de, som äro förda dag för
dag under en längre tid och som
följd därav ha en mer eller mindre
utpräglad annalistisk karaktär. Men
ofta äro de skrivna först på
ålderdomen av personer, som dragit sig
tillbaka från politiken. De ha då
ofta en mer litterär karaktär, som
ej ökar deras pålitlighet. Det finns
också historieskrivare, som
principiellt underkänna memoarer som
historisk källa. Detta torde vara
att gå för långt, men i varje
särskilt fall måste noggrant aktgivas
på författarens egen ställning till
det han skildrar, och uppgifterna
böra kontrolleras genom jämförelse
med andra mera pålitliga källors
vittnesbörd. En författare, vars
arbete huvudsakligen befinnes vara
baserat på memoarlitteratur, bör
följaktligen betraktas med rätt
misstänksamma blickar. Slutligen
bör påpekas, att den historiske
författaren själv intar en ställning,
som rent principiellt ej är alltför
olika memoarförfattarens så snart
han ger sig till att skriva sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
