Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Dalgren, Lars: Några ord om historisk objektivitet och historiska “omvärderingar“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS DALGREN: NÅGRA ORD OM HISTORISK OBJEKTIVITET. 41
samtids historia eller t. o. m. den
tids historia, som går närmast
därförut. Sådana arbeten böra
följaktligen läsas ungefär som memoarerna.
Minst farliga äro då de författare,
vars temperament driver dem att
tämligen ohöljt precisera sin egen
ståndpunkt. Även den argaste
radikal kan med mycket stor
behållning läsa t. ex. Treitschkes Deutsche
Geschichte.
Då den stora allmänheten uttalar
misstro mot historieforskningens
opartiskhet, är det oftast i samband
med någon s. k. historisk ’
’omvärdering". Därmed menas ju, att en
författare framträder och om en
historisk personlighet eller epok
uttalar ett omdöme, som skarpt
avviker från det förut vanliga. Går
detta nya uttalande i för föremålet
gynnsam riktning, vill man gärna
däri se en tendentiös
"rehabilitering". Emellertid kan naturligtvis
ett sådant uppträdande vara fullt
sakligt motiverat. Det beror då
oftast på att nytt material kommit
i dagen, som ger en annan bild än
den vanliga av ett historiskt förlopp.
De mest omtalade
"omvärderingarna" i vår egen (historia röra
Karl XI, Gustaf IV Adolf och
Frihetstiden, och jag skall tillåta mig
att med några ord beröra de båda
första. Om den sista har jag förut
haft tillfälle uttala mig för Tidens
läsare i en recension av Lagerroths
arbete om "Frihetstidens
författning". Dock vågar jag ifråga om
Karl Xll-spörsmålet ej uttala
någon bestämd egen mening, då jag om
denna tids historia ej äger tillräcklig
förstahandskunskap. Den
omständigheten, att det är två av våra
kungar, som en del moderna historiska
författare tagit sig för att
"rehabilitera", tycks ha kommit en del gott
folk att ana argan list. De förmena,
att därbakom ligger en helt vanlig
politisk beräkning. Det har varit
ett led i arbetet för "kungadömets
renässans". "Det hör med i
kungadömets renässans såsom ett
ingalunda oviktigt moment", säger en
förf. i "Tidens" decemberhäfte för
i fjol, "att söka restaurera minnet
av två av de monarker, som gjort
vårt land mest skada, Karl XII och
Gustaf IV Adolf". Jag får nu för
min del bekänna, att jag ej tror på
ett sådant resonemang, helt enkelt av
den anledningen, att jag ej förstår,
att bemälda "renässans" kan ha så
mycket att vinna av denna nya
historieskrivning. Jag har den
möjligen kätterska och icke marxistiska
uppfattningen, att Sverges
konungarad har att uppvisa så många
överlägsna personligheter, att det gör
föga till eller från, om ytterligare
ett par kunde anständigt
restaureras.
Som, bekant finns det inom Karl
XH-forskningen två varandra
motsatta riktningar, en representerad
av Fryxell och Carlssönerna, far och
son, en annan representerad av t. ex.
Hjärne och Stille m. fi. Det kan
vara svårt att avgöra, vilkendera av
dem, som kommer sanningen
närmast, men så mycket kan tryggt
sägas, att Karl XII:s historia ännu
ej är på långa vägar genomforskad,
och att det är naivt att tro, det all
sanning finnes kodifierad i de
förstnämnda författarnas verk. Den
senare, rehabiliterande riktningen vill
framförallt förklara konungens
politik, och -dess målsmän äro fullt
på det klara med, att de därvid ofta
röra sig med och på grund av
materialets beskaffenhet måste röra sig
med konstruktioner. Men de anse,
för att citera en yngre författare
inom detta område, "att den
konstruktion, som låter sig uppbyggas
med stöd av antagandet om politiskt
motiverade syftemål och om
konsekvens och planmässighet vid deras
fullföljande, äger ett bestämt
företräde framför den, som skjuter
allehanda mer eller mindre bestyrkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
