Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Dalgren, Lars: Några ord om historisk objektivitet och historiska “omvärderingar“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
TIDÉN
lynnesdrag i förgrunden såsom
utslagsgivande, allra helst då denna
senare ofta tvingas att lämna viktiga
spörsmål obesvarade och därigenom
erkänna- sin egen begränsning"
(Herlitz). Det finns åtskilligt, som
talar för en dylik mening.
Svårigheten är naturligtvis den, att det
kan hända, att författarna tillägga
konungen syften, som denne aldrig
haft. Stille har också blivit
beskylld för att i sitt arbete om deri
svenska fälttågsplanen mot Ryssland
1709 ha skildrat ej Karl XII :s utan
sina egna planer för, hur ett dylikt
krig skulle föras. Och Brulin
har hos Hjärne funnit en tendens att
vara slugare än de dåtida
diplomaterna kunna antas ha varit.
Om Gustaf IV Adolfs-problemet
vågar jag yttra mig något
bestämdare, då jag dock ägnat detsamma
några år av rätt intresserat studium.
Där torde man kunna fastslå som ett
faktum, att den äldre, ännu
officiella historieskildringen varit
partisk till konungens nackdel. De,
som ha dikterat omdömena ha
nämligen varit segrarna,
revolutionsmännen från 1809. Dessa skyndade
sig tidigt att i en officiös skildring
av den avsatte regentens historia
tillrättalägga, hur deras egen
handling skulle ses. Det var i den
bekanta s. k. Granbergs Tavla (egl.
Historisk Tavla av konung Gustaf
IV Adolfs senare regeringsår).
Givetvis har det ej legat i deras
intresse att låta den tavlan bli för ljus.
Emellertid har detta arbete,
understött av en del allmänt spridda
memoaryerk, blivit bestämmande
för den allmänna opinionens
omdömen. Så kommer professor Clason
och förklarar, att denna
historieskrivning måste revideras. Såvitt
jag har mig bekant, finnes ingen
historiker av betydenhet, söm
numer förnekar, att professor Clason
har rätt, såtillvida att Gustaf IV
Adolfs historia måste underkastas
en ny såvitt möjligt
förutsättningslös granskning. Men sedan blir
frågan, om resultatet av denna kan bli
så mycket gynnsammare för
föremålet. Här står åter mening mot
mening. Helt naturligt med
hänsyn till den tid det är fråga om
står utrikespolitiken främst i
diskussionen. Clason driver den
meningen, att Gustaf IV Adolfs politik ej
får fattas som ett utslag av hans
bekanta egensinne, utan var fullt
sakligt motiverad. Det skulle vara
en klar uppfattning av att det utav
handelspolitiska skäl o. d. var
omöjligt för Sverge att bryta med
England, som dikterade densamma.
Såvitt jag kan förstå, har emellertid
Clason e j lyckats bevisa mer än på
sin höjd, att en dylik tankegång ej
varit konungen alldeles främmande,
ej att den varit avgörande.
Jag sluter mig alltså till deras
mening, som förfäkta att det varit
skäl av mer rent personlig art, som
spelat den viktigaste rollen. Det
finns för många vittnesbörd i den
riktningen, vilka ej kunna
underkännas. Ett, som mig veterligt ej
framdragits, har avgivits av den
bekante diplomaten och vitterlekaren
Brinkman, en mot konungen
välvilligt stämd person. I brev till
Engeström av den 7 jan. 1806 förklarar
han sig anse en förändring av
kungens politik för omöjlig, ty denne
är född konträr ev
olutio-n ä r. Just dessa ord ge nog klaveii
till en rätt uppfattning av Gustaf IV
Adolfs politik. Man har för mycket
försummat att på honom lägga den
enkla synpunkten, att han var sin
faders son. Han hade ärvt
Gustaf III :s hat mot franska
revolutionen; säkerligen fruktade han, som
sett sin fader falla offer för en
revolutionär sammansvärjning,
omstörtningar i sitt eget land, om ej
revolutionslärorna nedsloges. ’■ Så
blir hans ståndpunkt psykologiskt
rimlig. Som bidragande orsak till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
