Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Swart, Sixten: I folkundervisningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
TIDEN
Sedan många år tillbaka ha vi
i även de mest kortfattade
geografiska handböcker i utlandet funnit
frasen: Sverge — landet med den
höga folkbildningen. Vi ha läst den
med nationell stolthet, tänkt ett
ögonblick på våra 15,500 folk- och
småskolor och på de miljoner
staten årligen anslår till dessa, tänkt
på de ofta över hövan dryga
skatter, varmed den enskilde får
bidraga till dem, och kanske slutligen
dragit en fariseiskt belåten suck:
Här i landet kan då varenda
människa läsa och skriva. — Däremot
är det nog mera sällan vi ställt oss
frågan, om verkligen de vid
undervisningen vunna resultaten
motsvara de kostnader och mödor, som
nedläggas på den.
Vänder man sig med denna fråga
till sådana kategorier av människor,
som komma i beröring med stora
delar av vårt folks ungdom, och
som ha tillfälle att närmare
uppskatta det kvantum av formell
bildning, varmed denna ungdom träder
ut i livet efter avslutad skolgång,
blir svaret oftast ett beklagande:
Nej, knappast!
Som exempel på en sådan
kategori kan nämnas lärarekåren vid
landets folkhögskolor. Till dessa
skolor anmäla sig i första hand de
av landets ungdom, som önska
ytterligare utvidga det
kunskapsförråd de inhämtat i folkskolan, och
vilka man därför måste antaga äro
fyllda av lust och intresse för att
få lära sig så mycket som möjligt,
när tillfälle gives. Författaren
tillfrågade vid folkhögskollärarnas
möte i somras ett stort antal av
dem och fick för det mesta samma
svar. ,rEn del av de anmälda
eleverna motsvara och t. o. m.
överträffa de förväntningar, som ställas
på dem. Men resten — och det är
minst hälften av dem — kunna
visserligen läsa och skriva, men ack —
hur! Och de övriga ämnena kan
man i vissa fall knappast tala om."
Det finns sådana, som under 6 års
skolundervisning aldrig lärt ett ord
geografi eller naturlära, sådana som
icke kunna stava sitt namn rätt,
sådana som ej kunna uttolka sin egen
handskrifts hieroglyfer m. m., m. m.
Och när detta är fallet på det
friska trädet, huru skall det då vara
på det torra? —
Våra posttjänstemän kunna
anföra hårresande saker. Våra
officerare berätta otroliga historier.
Länsmän och domare,
kommunalordförande, livsmedelsnämnder och
många andra kunna komplettera
vittnesmålen.
Det är för liten underbyggnad
t. o. m. för det praktiska livets
enklaste fordringar. Resultaten av den
stora folkbildningsapparaten
motsvara icke förväntningarna.
Låt oss först fastslå följande:
anledningen till detta ligger icke —
åtminstone icke i väsentlig mån —
hos de kungliga stadgar och
förordningar, som bestämma eller reglera
folkundervisningsanstalternas
verksamhet.
De viktigaste av dessa äro
Folkskolestadgan (10 dec. 1897) och
Normalplanen för undervisningen i
folk- och småskolor (godkänd 7
dec. 1900). Genom den förra är
föreskrivet, att varje barn skall
intagas i skola och därstädes åtnjuta
undervisning efter en läroplan, som
av skolrådet i enlighet med
Normalplanen utarbetats.
Av rikets alla barn mellan 7 och
14 års ålder undervisades 1913
92.4 % i folk- och småskolor. 2.4 %
åtnjöto ingen som helst
undervisning dels på grund av sjukdom
eller naturfel och dels på grund av
lång skolväg eller föräldrarnas
fattigdom.
Vad beträffar dessas
undervisningstid är som minimum för
erhållande av statsbidrag till lärarens
avlöning bestämt ett läsår av 8 må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
