Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Hedeman, Ejnar: Biografen och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
TIDEM
stöter ju som man kan förstå på
ganska stora svårigheter.
Biografpubliken är inte något
speciellt. Den är på samma gång
teaterpublik, föreläsningspublik,
konsert-, varieté-, eabaret-, cirkus- och
kyrkopublik. Den är allt eller
ingenting. Man kan således inte
predika för den att överge biografen
för mera själsodlande nöjen.
Av ovanstående torde med
önskvärd klarhet framgå att om man
oaktat detta ändå satt sig i sinnet
att reformera något på "biograf"
— så måste det i så fall bli
biograffilmen själv. Den kan reformeras.
Det finns intet tvivel därom.
Reformeringsarbetet har för
övrigt redan börjat. Fastän det ännu
går en smula trögt och ibland litet
at sidan. Men viljan är god och då
finns det åtminstone hopp.
Vad vi först och främst behöva är
god filmdramatik. Någon sådan har
ännu icke producerats i större
omfattning. Men försök ha gjorts och
lämnat nog så vackra resultat. Det
bådar gott för framtiden. En
gedigen filmdramatik fordrar emellertid
duktiga författare. Och begåvade.
Dessa ha hittills icke varit
synnerligen talrikt representerade på den
vita duken. Förklaringen är lika
enkel som sorglig. De honorar, som
filmbolagen betala för inköpta
manuskript, äro nästan utan undantag
mycket blygsamma. Man har på
det hållet ännu icke velat inse
betydelsen av ett välgjort och djupare
anlagt arbete. Häri måste en
ändring krävas med det första. Ett
biodrama skall honoreras i
proportion med spelomkostnaderna, vilkas
slutsumma vanligtvis är ganska
betydande. Vidare bör författarens
namn utsättas på programmet och
filmen och hans rätt till sitt arbete
bättre tillvaratagas.
Det är intet nedsättande för en
författare att skriva ett
filmskådespel, även om han är mycket fram-
stående. Lika väl som han slarvar
ihop en liten historia för
"Julstämning’ ’ kan han utan att riskera sin
författarära glädja vår biograf
pu-blik — d. ä. svenska folket — med
ett stämningsfullt och, om han så
vill, lärorikt filmdrama.
Strindberg-umgicks ju kort före sin död med
diverse planer kring filmen, bl. a.
sades han stå i begrepp att Utarbeta
"Frökon Julie" till bioskådespeL
Det gick aldrig så långt. Helt visst
sörjer ingen däröver. Men det
skärper än med bilden av den gamle
Strindberg, som ända in i det sista
bevarade sin ungdomliga
skapar-makt och sin mottaglighet för tidens
strömningar.
För att få en stark och värdefull
inhemsk filmdramatik måste det som
skrives vara nytt och originellt. Det
duger inte att dramatisera romaner.
Dramatiseringar borde förbjudas.
De ge publiken en skev och
förenklad uppfattning av det ursprungliga
verket — ja, stundom hänsynslöst
förvanskad. Det är upprörande att
se en härlig roman eller ett
mästerligt teaterdrama transponerad på
den vita duken. Naket — vanställt
— berövat ordens brusande ström,
replikernas flammande och
betagande mäktighet. Biografen får på
intet sätt gå i vägen för teatern.
Därför böra filmdramerna också vara
utkristalliserad rörlighet, liv och
handling, utan långtråkiga
tête-à-tête’r med dövstumsmimik och
obegripliga gester. I det fallet har den
svenska filmkonsteii syndat mycket.
All s. k. stjärndramatik, därmed
förstås skådespel enkom skrivna för
filmdivor, borde även bannlysas. De
äro vanligtvis ursinnigt banala. Och
tröttande. Merendels tillkomna för
att ge divan tillfälle att exponera
sin kroppsliga fulländning — vilken
i många fall är tvivelaktig — och
sina dyrbara toaletter. Dessa senare
naturligtvis med förfelad verkan,
alldenstund färgen saknas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
