Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1917 - Hedeman, Ejnar: Biografen och konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EJNAR HEDEMAN: BIOGRAFEN OCH KONSTEN.
63
I motsats till författarna åtnjuta
skådespelarna vanligtvis enorma
gager. I synnerhet de s. k.
publikgunstlingarna i det komiska facket.
De äro vanligtvis odrägliga och
beklämmande enfaldiga. Bland
divorna med internationell berömmelse
torde* det vara ganska mödosamt att
uppleta en verklig mimisk talang.
En Francesca Bertini är mycket
skön, men stel som en vaxdocka.
Asta Nielsen däremot har en mimik,
som icke känner några gränser.
Henny Portens är en vacker
Germania, som kanske bäst kommer till sin
rätt på hästryggen eller bland
Alpernas snötoppar. Men med
begreppet konst ha deras scenskapelser
mycket litet att skaffa. I samband
härmed förtjänar nämnas att
amerikanska filmskådespelare kunna ha
en lön av ända till 3,750 kr. i
veckan — inte året — och att en
"stJärna" för inspelningen av en enda roll
erhöll i gage omkring 40,000 kr. Vad
vårt land beträffar äro nog inte
ga-gcrna så rundligt tilltagna. Huru
skulle det annars gå med teatrarna?
Har man rätt att tala om konst
i samband med biograffilmen?
Otvivelaktigt! Förutsättningarna härför
äro tre. Att det skrives filmdramer
av konstnärlig kvalitet. Att
nämnda dramer spelas på ett förstklassigt
sätt. Att regin tager nödig hänsyn
till ämnets miljö och art.
De utländska filmerna äro en
brokig samling av både gott och ont.
Det senare naturligtvis i
övervägande grad. Bland det bästa, som i
denna flod strömmar över vårt lands
gränser, märkes först och främst
Pathé Frères-skådespelen.
Fransmännen äro mycket självständiga
och ofta originella ifråga om val och
behandling av ämnen. Dessutom
förfoga de absolut över de bästa
skåde-spelarkr af terna. Man kan ofta få
se stycken av denna officin, som äro
rent av mästerliga. Och det är
starka ord när det gäller biodramatik.
De tyska filmerna äro däremot
merendels sentimentala och tröttsamma.
De engelska bestå av blandat gods
med ofta goda
karaktärsskådespelare och stolta anglo-sachsiska
skönheter. Den danska filmen upptager
i betänklig grad detektivmotivet
med starkt kryddade kriminella
inslag, vilket i någon mån utjämnas
av den omsorgsfulla inspelningen
både vad regi och uppträdande
beträffar. Den amerikanska
Triangelfilmen förtjänar omnämnas som ett
steg i rätt riktning men med
omotiverade och föga lyckliga återfall
i cowboys- och sentimental
miljonärsdramatik.
Nu återstår endast den svenska
filmen. Om den är inte mycket att
säga. I stort sett är den ännu
alltför osjälvständig. Man går gärna
efter utländskt mönster, även när
detta är utslitet. Dansös- och
cir-kusprimadonnehistorier, den fattiga
men dock goda fabriksflickan, som
blir förförd av disponentens son
eller någon annan herre ur den
"bättre" världen, torparflickan, som
befinnes var en grevedotter m. in.
i ändlösa variationer och
omstuvnin-gar. Detta ledsamma förhållande
kunde dock bliva avhjälpt om
filmbolagen gjorde sig möda att
uppmuntra mera begåvade författare.
Vägen dit är emellertid penningens,
som onekligen besitter ett visst
värde i dessa krassa och brödlösa tider.
Vad ovan är sagt om "dramat"
gäller också om lustspelen. Bort
med dessa burleska farser à la
Chapun och Prince, som göra
biografbesöken till en verklig pina för
— jag vågar säga — största delen
av publiken. Man kan skriva
betydligt enklare och mera roande
episoder utan clownupptåg, som
sannolikt skola senteras i lika hög grad
av det anspråkslösa barnauditoriet.
Helst scener från vår vackra
landsbygd i sol och snö med friska motiv
och livfulla, okonstlade bilder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
